Det händer!

❤❤💓💓💓 Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag vet. Men. Jag insåg att jag i vanlig ordning hamnade i zonen för "måste och prestation" och uppdateringen av bloggen blev ett stressmoment. Därav en paus och nu med löfte till mig själv om att inte känna krav om att skriva. Jag skriver när jag vill och känner för det.


Jag skiter i om någon läser, ärligt talat, jag skriver i första hand för min egen skull men med vetskap om att andra eventuellt kan komma att läsa. Därför besparar jag alltför känsliga och privata detaljer här i bloggen.


Jag kan säga så här. Min resa mot att uppnå mer glädje i livet, öka livskvalitet, förverkliga mina drömmar  osv. har börjat!!! Verkligen börjat!


Jag har ägnat mkt tid åt att läsa allehanda böcker om livskvalitet, öka sin kreativitet, personlig utveckling, yogaböcker och andra böcker. Jag läser hela tiden och flera böcker samtidigt. Just nu läser jag bland annat Ulrica Norbergs senaste bok "Andas". Love it. Hon delar med sig av fantastiska tankar, forskning och metoder kring vår andning. Jag är helt tagen.


Nåväl....Kort sagt. Jag har tagit tag i en del saker som jag verkligen, verkligen önskat men inte gjort något åt. Saker som utkristalliserat sig från en mängd andra saker. Saker som återkommit i mina tankar om och om igen under låååång tid.


1. Jag kommer att börja en yogalärarutbildning i januari 2019! Jag har redan nu en del av kursmaterialet och ligger i lite förstudier kan man säga! Jag är så grymt taggad över detta! Och jo, jag vill bli yogalärare och undervisa. Inte gå en utbildning bara för min egen skull! Jag kommer att börja på Nordiska yogainsitutet! Helt fantastiskt. Jag har läst böcker av Josephine Selander som är grundaren till institutet och yogaformen Viryayoga. Och nu ska jag börja där, på just den skolan! Wooow!


2. Jag har börjat hålla i yogaklasser! WOOOW! Ja, det är fanimej sant. Jag bara bestämde mig. Det fanns ingen återvändo. Det vara bara att skrida till verket och- jag är så förbannat lycklig över detta. Det är bland det bästa jag har gjort i mitt liv. Visst, pirrigt i magen och så men väl på plats så kändes det som att jag gjort det flera gånger förr. Inspirationen kom till mig och jag vågade ändra på saker som jag planerat, jag lyckades mycket bra med att instruera, allt bara satt! 17 personer kom till första klassen! 17 personer! Jag fick bra feedback och tacksamhet tillbaka.
Jag kör på hemmaplan, lokala idrottshallen. Fria yogaklasser. Win/win. Jag får träna och göra det jag älskar och människorna som kommer får yoga gratis och förhoppningsvis får de även med sig mer än enbart den fysiska aspekten.

3. Jag ska hyra en ateljé! Japp! Det är fanimej sant det också. Jag kommer att hyra en riktig ateljé där jag kan ha mina målarsaker stå framme hela tiden. Det finns bänk och fönster i taket, bra belysning, lagom stort! Perfekt! Så, nu kan jag göra mer av det som jag älskar. Måla, skapa, bara vara i stunden bland dukar och färger.


Ja, så jag är mig själv evigt tacksam över att jag började denna resa. Det hela började faktiskt med boken "Munken som sålde sin Ferrari". Tack till Robin Sharma som varit startskottet för allt detta. En man som jag aldrig träffat men ändå som fått en så stor betydelse i mitt liv. Thank You!

Du är en del av något större

Sen jag skrev sist har jag befunnit mig i vardagen med jobb och allt som hör till. Barnen har börjat skolan den här veckan och rutinerna börjar komma tillbaka i familjen. Skönt på ett sätt och jag tror att även barnen tycker det, även om de vill ge sken av att skolan är såå tråkig. Nu träffar de ju kompisarna varje dag, bara det!

Igår var det APT på jobbet och jag tror att vi alla gick därifrån med olika grader av både oro och ilska. I samband med en större förändring som vi engagerat oss i mycket så presenterar arbetsgivaren förslag till oss som enbart innebär försämrade arbetsvillkor. Det suger. Energi. Jag tänker på det mycket. Ingenting är bestämt. Vi är inne i förhandling. Jag känner mig dock negativ. Just nu.

Yogaklasserna är igång igen efter sommaruppehåll och härligt är det. Jag uppskattar verkligen läraren och klassernas innehåll. De håller mig levande.

Jag har börjat ta tag i saker på min lista. Bestämt mig för att göra och inte bara tänka.

Min dotter kände sig uttråkad förra helgen och vi skrev då hennes lista, saker som hon vill göra. Vi har planerat in saker även på den! Vi ska åka till Naturhistoriska bland annat! 

Jag fortsätter att läsa olika böcker och bland annat så läser jag "Den magiska gnistan" av Kajsa Ingemarsson. Boken tilltalar mig mer och mer, den förmedlar ett synsätt, en alternativ livsåskådning som känns spännande och energibringande. Bland annat att vi kan välja att se att vi alla är en del av något större, en del av universum. Vi är alla sammanlänkade i en och samma enhet. Inte separata öar. Att alla har en unik betydelse och att vi kan tanka oss på energi från det stora nätverket ( universum), att vi hamnar i flow när vi är rätt. Där vi har vår passion. Det är då vi kopplar upp oss och tiden flyger iväg.

Jag läser också Framgångsboken av Alexander Pärleros. Också intressant och inspirerande för att få fart framåt. Den unge mannen vet vad han talar om. Väl underbyggt och inga konstigheter.

Jag är ledig idag och har varit på massage. Stel i axlar och rygg. Som alltid. Tar det annars lugnt. Har plockat en bukett solrosor🌻🌻🌻, druckit te och nu sitter jag och skriver. Ska på yoga ikväll 🧘🏼‍♀️ men annars får nog den här dagen lunka på utan större planering.

100 saker jag vill göra

Okej, 100 saker som jag vill göra, utan någon som helst inbördes ordning, och såväl små som stora saker, kortsiktigt som långsiktigt.


1. Jag reser runt i världen med familjen, vi lever äventyr och berikas (innehåller många punkter om jag ska räkna upp länder och ställen).
2. Jag utbildar mig till yogalärare
3. Jag vandrar i fjällen
4. Jag besöker fjällen och åker utför med familjen
5. Jag går i terapi alternativt anlitar en livscoach
6. Jag går på en Ayuredakonsultation
7. Jag kör en Ferrari
8. Jag skriver en bok
9. Jag går en kurs i meditation
10. Jag fotograferar mera med en riktig kamera
11. Jag läser minst 50 böcker varje år
12. Jag är generellt gladare
13. Jag besöker nya yogastudios runt om i landet
14. Jag går på opera
15. Jag går på teater
16. Jag säger något snällt till någon varje dag
17. Jag målar och ritar lite mer ofta
18. Jag kan stå på händer
19. Jag klarar av bakåtböjningar
20. Jag håller i yogaklasser
21. Jag ser bra
22. Jag bilar genom Europa
23. Jag paddlar kajak
24. Jag åker på SPA/retreat i Sverige
25. Jag åker till Indien för yogaretreat
26. Jag är kontrollerad
27. Jag föreläser för publik
28. Jag bakar goda, mer nyttiga saker som barnen tycker om (diabetes)
29. Jag provar nya recept på bra mat varje vecka
30. Jag är fortsatt hälsosam vad gäller kost, motion etc
31. Jag går på fler föreläsningar som intresserar mig
32. Jag tar kontakt med människor som är intressanta
33. Jag är inte så blyg, jag tror på mig själv
34. Jag åker på tyst retreat under några dagar
35. Jag gör något som hjälper andra till ett bättre liv
36. Jag är den bästa mamman för mina barn
37. Jag är md i kör igen
38. Jag är med i organisation som hjälper behövande
39. Jag har en egen studio som även har ett fik och en butik
40. Jag har fler nära vänner som jag verkligen tycker om
41. Jag har en fantastisk trädgård som är lättskött och inspirerande
42. Jag vet hur man odlar grönsaker och blommor på bästa sätt
43. Jag åker på en hälsoresa med familjen
44. Jag har slutat att impulshandla och köper bara sånt jag behöver
45. Jag har daglig användning av min samtalsterapeut-utbildning
46. Jag tar mer plats och har mer betydande roll
47. Jag är med och bidrar på jobbet så att det verkligen märks och uppmärksammas
48. Jag har besökt Skåne
49. Jag har besökt Norrland
50. Jag har hjälpt till på en bondgård
51. Jag har ridit flera gånger utan att vara rädd
52. Jag har gjort något betydelsefullt för äldre
53.  Jag har lärt mig att dyka
54. Jag har besökt slott och herrgårdar varje år
55. Jag besöker museum regelbundet
56. Jag hjälper andra att lyckas i livet
57. Jag har lärt mig Suduko
58. Jag har tillräckligt med pengar och även därutöver som möjliggör att familjen kan uppleva och känna sig fria
59. Jag har ett rikt liv med många intressen och vänner
60. Jag har varit på Nyårsbal med fin klänning
61. Jag har varit på maskerad
62. Jag har anordnat en rejäl brakfest som ingen kommer att glömma (ingen fylla och bråk).
63. Jag har seglat på havet
64. Jag äger en bostad nära havet och vackra solnedgångar där familjen ofta kan vara
65. Jag är trygg i att jag gjort allt jag kan för mina barn för att de ska må bra och vara lyckliga
66. Jag har simmat med delfiner
67. Jag har rest längs Indiska oceanen med lyx och flärd
68. Jag har spelat teater
69. Jag har bilat längs Route 66.
70. Jag har besökt Dalarna varje år
71. Jag spenderar tid i Venjan varje år
72. Jag har släktforskat
73. Jag har ett eget framgångsrikt företag
74. Jag kan med enkelhet bo på varmare breddgrader delar av året
75. Jag har lärt mig ett nytt språk
76. Jag har läst och lärt mig mer historia (ja, jag sov på lektionerna verkar det som)
80. Jag har besökt Auswitch
81. Jag har bidragit till diabetesforskningen (jag gör det redan ekonomiskt)
82. Jag har rest längs transsibiriska järnvägen
83. Jag har sett världens sju nya underverk, Chichén Itzá, Mexico, Colosseum, Rom, Christo Redentor, Rio de Janeiro, Kinesiska muren, Kina, Machu Picchu, Peru, Petra, Jordanien, Taj Mahal, Indien
84. Jag har vänner runt om i världen
85. Jag har besökt ishotellet i Jukkasjärvi
86. Jag har varit på vin och ostprovning i direkt anslutning till en vingård
87. Jag har varit på en mässa varje år
88. Jag har varit i öknen
89. Jag har åkt långfärdsskridskor på en sjö
90. Jag har firat en riktigt "filmsk" jul på en herrgård med stor julgran, mycket mat och godis, häst och släde, tomte, paket, brasa, avec, småtimmar, nattamat
91. Jag har spenderat något dygn i ett palats, persiska mattor, mat, lyx, underhållning, tusen och en natt
92. Jag har besökt Draculas slott
93. Jag har tagit ansvar för mitt mående och kropp och gjort något åt det om eventuellt stör mig
94. Jag har bott minst 3 månader sammanhängande i ett annat land
95. Jag har sprungit midnattsloppet
96. Jag har seriöst provat att surfa
97. Jag har träffat och haft givande samtal med betydelsefulla människor
98. Jag har tittat på stjärnorna mitt i natten tillsammans med mina barn varje år
99. Jag har skapat en ny tradition för familjen
100. Jag har vandrat längs Kungsleden, besökt Nyckelviken i Nacka, Carl Larsson Gården i Sundborn, Wanås slott och skulpturpark, Besökt Digerhuvud vid Fårö, Besökt Stenkusten på Gotland, besökt Herrgården Mårbacka utanför Sunne, sett UFO-monumentet vid Ängelholm, besökt Varbergs kallbadhus, Besökt Haväng ovanför Kivik, Österlen, besökt Astrid Lindgrens värld, Vimmerby, Rosendals slott och trädgård, promenerat längs Prins Bertils stig från Halmstad slott till Möllegård, Besöka bilkyrkogården på Kyrkö mosse, utanför Ryd i Småland, besöka Pataholm, söder om Mönsterås.


 (det blev mer än hundra, jag vet)

Livsmål- ett sätt att börja

Livsmål just nu-kortsiktigt

Arbete
Är jag nöjd med det arbete jag har? Alltså, just nu så är jag faktiskt det. Det var länge sedan jag kände att jag känner mig helt lugn, inte har den där längtan bort till något annat, bättre och mer spännande och mer utmanade. Så är det just nu. Jag har faktiskt inga karriärmål som är särskilt tydliga, vilket jag haft tidigare i livet, då har karriär varit väldigt viktigt i den mening att stiga i graderna, ha en hög position. Idag lockar inte det alls. Om jag ska ha några eventuella mål så är det att hela tiden göra mitt bästa och bli ihågkommen på ett positivt sätt. "Hon den där som alltid är så glad  och trevlig, Hon som är så duktig, pålitlig, hon som bidrar och är positiv. Henne vill vi jobba med, man blir glad...osv".

Som jag ser det så är nuvarande jobb perfekt på ett sätt, jag tycker att jag ofta har mer tid till det jag tycker om att göra, jag arbetar på kvällar och ibland sena nätter men jag är i regel ändå igång på dagen och hinner träna, städa, vila, handla osv. Så klart att det ibland inte alls blir balans, nätter där sökningar avlöser varandra och där polisen hör av sig om barn som behöver hjälp i stunden...Ja, då är man inte särskilt pigg dagen efter. Men det är inte alltid så, tack och lov.

Ett mål som jag har är att på sikt kunna arbeta med hälsa, yoga, sälja teer, yogakläder etc. Att kunna ha det som en del av sitt yrkesliv åtminstone.

Ekonomi
Ekonomi...Ja, det är väl så att man vill ha mycket pengar, eller hur? Det går väl inte en dag utan att man talar om Lottovinsten som skulle förändra allt osv. Här behöver jag tänka. Jag vet inte om jag idag sätter ett likhetstecken mellan framgångsrik och pengar. Pengar är väldigt bra att ha men pengar sig är inte framgång, det är hur man lever och använder sin tid här på jorden som är det viktiga. Att man lever ett liv som man själv älskar. Att man känner sig nöjd med det liv man har levt den dagen det är dags att plocka ner skylten. Att man vet att man gjort och vågat det man drömt om.

Hälsa
Mitt mål är att fortsatt ha en god hälsa och att fortsätta som jag gör idag. Jag tränar regelbundet, jag har en bra balas i träningen mellan mer intensivt till mer lugn träning. Jag har inga problem med träningen alls, det är en självklar del av mitt liv. Jag har lite svårt att förstå alla dessa diskussioner som jag hör, "jag borde komma igång med träningen, jag hinner inte, jag tränade förr men sen blev det så mycket..." För mig är det där bara ursäkter. Alla har tid. Är det något som är rättvist här på jorden så är det att vi alla har lika mycket tid till förfogande varje dygn. Sen är det upp till DIG att förfoga över tiden.

När jag jobbat dagtid och börjat jobbet kl 08 så har jag gått upp klockan 05 för att hinna träna innan frukost och resa till arbetet. Jag har tagit lunchpromenader, om så bara 15 minuter. Alla har rätt till rast. Jag har tränat senare på kvällen, istället för att tillåta mig att såsa bort i soffan framför tv:n. Jag har tagit med mig barnen många gånger. De har tyckt att det varit roligt att följa med och de får också med sig något i livet, att träning är viktigt. Och nej, jag har inte envisats med att bara gå på Friskis och Svettis "bestämda tider pass", då blir det väldigt svårt. Jag har gått till gymmet som har öppet dygnet runt, jag har ibland haft flera olika träningskort eftersom jag tycker att det är roligt. med träning och utbudet har på så sätt ökat. Jag har tränat hemma, jag har framförallt yogat mycket hemma. Jag har tränat på min semester, mer än annars. För mig är det inte semester att deka ner sig med sprit, fett och socker dagarna i ända. Semester är för mig att ta hand om sig själv och uppleva saker tillsammans med dem man älskar. Hur andra gör är inte min business, jag ansvarar för mitt liv.

Och självklart unnar jag mig ett glas vin ibland, ibland äter jag godis, ibland äter jag pizza men det är inte dagligen. 

Jag väljer medvetet att äta sånt som jag vet att jag mår bra av. Jag intresserar mig för kost. Jag väljer mat som inte är inflammatorisk. Jag äter nästan enbart lakto/ovo -vegetariskt men jag äter fisk ibland. Jag provar nya recept, är nyfiken på ny sorts mat och nya smakkombinationer. TIPS! Läs Maria Borelius bok "Hälsorevolutionen". Bland det mest intressanta jag har läst. Boken fick mig att se på mat på ett nytt sätt. Det spelar verkligen roll vad du stoppar in, det är också det som kommer ut. Många av oss äter oss sjuka och Livsmedelsverket för oss bakom ljuset. Läs eller lyssna,, finns på Storytel.

Jag håller ju på och tampas med meditation som jag tidigare skrivit om. Nu har jag börjat en 12 veckors kurs i just meditation. Yeey...Precis vad jag behöver för att få det att fungera och att få in meditation lika självklart som tandborstning. Jag gör något åt det hela.

Jag vill bli mindre stressad, vilket jag tycker att jag redan blivit om man jämför hur det såg ut för något år sedan. Men jag vill bli ännu bättre på att behärska mig. Jag  blir fortfarande galet irriterad ibland på skitsaker till exempel.

Fritid

Mycket av min fritid handlar ju om familj och träning. Men i övrigt vill jag resa mer, upptäcka mer, bli lite mer kulturell, gå på teater, opera, stråkkonsert, museum, jazzklubb, bluesklubb, rockkonserter ja, mer av det goda. Jag har nämnt för min man hur tankarna går och i och med det så bokade han in teaterföreställning åt oss i november! Jag vill besöka yogastudios från norr till söder i Sverige och jag vill åka till Indien på yogaretreat, Costa Rica, USA, Madagaskar, Västindien bla bla, jag vill se hela världen. Nästa år ska vi resa till Nya Zeeland.

Kärlek

Jag vill hålla kärleken levande, vara den bästa fru man kan bli. Jag vet att jag ibland låter frustration och humör ta lite för mycket plats hemma. Det blir så, någonstans ska det ut. Jag har inga direkta förebilder på bra fruar men ja får väl fantisera om hur den bästa frun skulle göra och själv göra så.

Familjen/Vänner

Jag prioriterar familjen och har samtidigt behov av egen tid regelbundet. Vänner skulle jag kunna ha fler av. Jag har väldigt få nära vänner men fler ytliga bekanta som jag i princip aldrig umgås med egentligen. Jag har svårt att lita på folk och håller väl alltid en viss distans. Det klickar med några få, där allt bara stämmer. Där man kan slappna av och vara sig själv. Ett mål borde vara att åtminstone hitta en ny nära vän inom det närmaste året.

Egen utveckling

Ja tack, alltid. Jag vill alltid utvecklas till att bli en bättre version av mig själv, lära mig nya saker. Jag vill ta tag i yogan och göra ngt mer av den, jag är utbildad instruktör och har väl hittat olika ursäkter för att inte göra ngt av det på ett sätt. Jag har funderat mkt på detta sen jag skrev om det tidigare och nu bestämt mig för att jag ska hålla i pass under året. Jag har mycket erfarenhet även om jag inte är Yogalärare. Jag kan likväl hålla i pass. precis som Malin Berghagen som också "bara" är instruktör (men hon är känd).

Fysisk omgivning

Fysisk omgivning...Jag trivs som vi bor. Det finns saker att göra i hemmet hela tiden och vi ska renovera, fixa tvättstuga bland annat. Mycket har hänt under de år vi levt tillsammans. Invändigt och utvändigt.

Okej, jag har nyligen börjat en mer medveten resa genom livet i syfte att öka livskvalitet och lycka. Det är svårt att skriva om allt jag gör och allt jag tänker, det blir för mycket att läsa. Men jag kan säga att det redan nu har blivit viss skillnad. Jag har tagit tag i saker som tex. detta med meditation, jag har bestämt mig för att hålla yogapass, jag har även bestämt mig för saker och ting kring kosten och provat mängder av olika recept, jag läser mer böcker och är mer medveten. Jag är glad och mår bra mest hela tiden, det känns spännande!

 

Mitt Dalarna

Jag och mina tjejer har varit i Dalarna under helgen och hälsat på min mamma och hennes man. De bor i Limedsforsen/Lima, där även jag bodde en stor del av min uppväxt. 

Det blir tyvärr inte så ofta som vi åker upp, egentligen väldigt dumt, då det inte är så fasligt långt trots allt. Ca 4 timmars bilresa. Tar man det lugnt och stannar lite här och där så blur ju själva resan också trevlig.

Jag träffade även min kusin som jag inte sett på ca 12 år. Sist vi sågs var det på min mormors begravning i Venjan. Sylvia som hon heter, bor med man och två söner i Nya Zeeland sedan 5 år. Hennes man är från NZ och de har bott där även tidigare. De bodde i Stockholm i många år men sen blev det tillbaka till NZ. 

Det var så roligt att ses igen, kul att träffa hennes barn, min morbror och hans fru. Supertrevligt att spendera dagen i Venjan och besöka mormor och morfars gamla hus som numera är morbrors sommarställe!

Jag längtar tillbaka till både Venjan och Lima. Helgen var alldeles för kort den här gången. Mina tjejer känner likadant, de ville inte åka hem. Mamma och hennes man var pigga och glada, det var en helg som gav positiv energi på många sätt! Så, ytterligare ett mål att skriva ner är att åka till Dalarna lite oftare. Ju äldre jag blir, ju vackrare blur det där uppe tycker jag. Närheten till skog, berg, dal, vatten, djur är verkligen ett livselixir. Det är lite märkligt hur man förändras genom livet. Förr, betydligt yngre, så var Dalarna ingenting. Jag såg med andra ögon då, sökte efter annat, mer puls, mer hålligång, spänning osv. Nu söker jag efter lägre puls, lugn och ro, det vackra i naturen, frisk luft osv.Det här gör mig lycklig. Det enkla och magnifika som finns, helt gratis. 

Nu är det måndag igen och jag har att infinna mig på jobbet igen med allt vad det innebär. Känner mig lite sorgsen över den korta helgen men oändligt tacksam och glad inuti, djupt där inne liksom. 

Jag konstaterar att jag behöver komma bort ibland, bort från vardag. Att besöka Dalarna är inte så långt borta, jag behöver göra det mer medan tid är. På bilden badar tjejerna i Ludvika, ett av våra stopp längs vägen :)

Börja sätta livsmål

😊😌Hej Hopp!

Dagarna rusar visst iväg! Jag har en ganska intensiv jobbperiod för tillfället i och med att många av mina kollegor har semester. Det blir till att hjälpa till och få ihop schemat.

Det är måndag idag. Vi har fått regn. Äntligen. Ganska mycket till och med. Men värmen hänger i och luftfuktigheten är i stil med Thailand.

Jag ska ju försöka få ner lite livsmål och har funderat vidare kring det. Några har jag i huvudet men jag har inte skrivit ner dem än. 

Jag tittade på Isabella Löwengrips blogginlägg från 2016 och hon hade då listat 100 livsmål. 100!!! Det var ganska kul att läsa dem eftersom det också gav mig lite inspiration. Jag har ju ibland en tendens att krångla till allt och göra det svårare än det behöver vara.

Jag har många gånger i yrkeslivet stött på detta med att sätta mål för en verksamhet. Ofta har jag stött på sk. SMARTA mål i litteratur som jag läst. Jag hittade detta på webben på Lottoland (är ju passande sida att läsa om mål på, Lotto ska ju göra ens drömmar möjliga eller hur?)  då jag inte orkar leta bland alla böcker.

Vad finns det för exempel på olika livsmål?
Det finns mängder av exempel på olika typer av livsmål som man ofta tänker på när frågan kommer upp på tal. Det kan till exempel handla om att spara ihop till en kontantinsats till en lägenhet, eller till sin drömbil, att göra karriär och skaffa sig sitt drömjobb, familj eller att gå den där utbildningen man alltid har drömt om! Eller kanske börja gå till gymmet och komma i form igen? Det finns en uppsjö av olika livsmål. Men hur sätter man egentligen upp ett livsmål, och varför är det så viktigt att sätta upp ett realistiskt livsmål?

Varför är det viktigt att sätta realistiska mål i livet?
Det handlar mycket om att sätta upp så kallade SMARTA mål. Det är väldigt enkelt att sätta upp ett mål och det är något som alla kan göra. Dock är det långt ifrån alla som verkligen kämpar mot det satta målet, och håller ut tills deras mål är uppnått. Många sätter kanske upp lite för orealistiska mål, mål som är ytterst svåra att nå och därför ger man upp på ett alldeles för tidigt stadium. Vi tänkte nedan kika vidare på detta med SMARTA mål, och hur du bäst lägger upp ditt livsmål för att nå bästa möjliga resultat.

Specifika – Det första grundstenen i SMARTA mål innebär att målen måste vara specifika. Så, vad innebär detta? Att ett mål är specifikt innebär att målet är exakt och definierat på ett uträknat och bra sätt och att man därigenom inte ska kunna misstolka det på något sätt. Låt oss ta ett exempel på ett ospecifikt mål vilket skulle kunna vara att man sätter upp som mål "ska spara pengar varje månad". Ett motsvarande mer specifikt mål skulle vara "spara 3000 kr varje månad". Sträva efter att sätta upp ett specifikt mål då de är enklare att följa och därmed senare mycket enklare att se om du faktiskt uppnått dem.

Mätbara – Denna punkt handlar om att målen ska vara mätbara. Det ska vara lätt att veta när målet är uppfyllt. Om du till exempel har som mål att "vara vältränad" så är det ju inte helt enkelt att veta när man faktiskt uppnått just detta mål. Det finns ju inget direkt mått för när man faktiskt är vältränad. Istället ska det gå att mäta och som exempel skulle man kunna ha som mål att "lyfta 80 kg i bänkpress" eller kanske gå ner x kilo i vikt för att kunna springa x kilometer på en viss tid?

Accepterat – Vidare är det av yttersta vikt att man kan stå bakom sina mål och därmed acceptera innebörden av dem. Givetvis blir denna punkt än viktigare om det är flera personer inblandade i målet, som till exempel ett idrottslag, eller ett företag. Då gäller det att med alla accepterat målet och jobbar gentemot målet tillsammans!

Realistiskt – När du sätter upp ett mål är det viktigt att målet är genomförbart och realistiskt, men samtidigt som målet inte får vara för svåra. De får heller inte vara för enkla att nå. Sträva efter ett mål som känns som en utmaning, men ändå genomförbart! Sätter du upp ett för tufft mål till exempel är det lätt hänt att du tappar intresset och ger upp ditt mål alldeles för tidigt.

Tidsbundet – En sak som är viktig när du sätter upp ditt mål, är att ha en tydligt start och slutdatum för ditt mål. Det är viktigt att sätta en tidpunkt då du önskar att ditt mål ska vara uppfyllt. Detta är viktigt för att har du inget bestämt slutdatum för ditt mål kan det hända att du tappar intresset på vägen, eller helt enkelt skjuter upp målet längre och längre fram i tiden. Så sätt ett datum för ditt mål, ett realistiskt slutdatum!

Ikväll börjar jag kort och gott att lista upp olika mål så får vi se vad det blir. 100 st ska det vara. Och sen blir det väl till att titta närmare på dem och göra dem konkreta. Kanske sortera dem under olika kategorier för mitt liv.

Sluta bedöma saker som bra eller dåligt

Jag är ledig från jobbet idag. Värmen är nästan olidlig just nu. Inomhus är luften som tropisk och jag upplever det som lite svårt att syresätta mig. Allt blir påverkat av värmen. Mjölken surnar så snart man öppnar kylskåpet, varor i skafferiet mjuknar, äckliga bananflugor över allt och man är på något sätt aldrig fräsch. Jag tror att mina tankar just nu är som mjölk. De surnar, omvandlas till negativa tankar om jobbet, om värmen, om hur jävla jobbigt det är att laga mat när alla är hemma hela tiden, hur förbannat trist det är med att städa, plocka, tvätta och allt det där som man bara gör men som ingen ser och som ingen heller tackar dig för. Jag kan känna det som en personlig skitförolämpning när folk inte gör rent i toaletten efter sig. "Här har du Åsa, lite äckligt bajs du kan skura undan efter mig!" Och som grädde på moset "här har du Åsa, jag har smutsat ner hela handfatet också, och klippt tånaglar som ligger lite random". Är det bara jag som ser det här eller? Just nu kan det vara min gräsliga PMS som ser detta extra tydligt.


Men, just jaaaaa, haha,  jag som ska lära mig att ta makten över mina tankar ska ju istället för att bedöma situationen som bra eller dålig, endast uppleva den kort och gott. Och lära mig något av den. I allt som händer, i det lilla och stora, finns alltid något att lära. (Jag har lärt mig att familjemedlemmar inte bryr sig om samma saker som jag). Att lära ger näring till vår utveckling (De där tånaglarna gav verkligen en extra skjuts). Och visst är det så när man tänker efter. I de mest svåra stunder i livet så har man på något sätt också gjort den största utvecklingen, om man väljer att se det så. Ibland har inte saker alltid blivit som man tänkt sig men då har ju alltid en annan dörr öppnat sig till slut, eller hur?


Så att välja sina tankar är grunden för att bli sin egen arkitekt för sin framtid. Tjatigt men sant.


Att leva efter sina drömmar istället för sina minnen är ännu en sak. Jag har nog ägnat väldigt många år med att älta saker och ting som hänt tidigare i livet. Men samtidigt så har allt ältande också slutligen fått mig att se situationer och händelser med nya ögon. Jag har också, tids nog, blivit otroligt stark. Jag tycker det själv. Jag har aldrig brutit ihop eller kastat in handduken. Klart att jag många gånger gråtit och så men, jag har tuffat vidare i livet. Jag vet också att det inte tjänar något till att älta men samtidigt så tycker jag nog att många av mina minnen är fina, och de vill jag behålla. Jag har hur många fina minnen som helst från min barndom. Många av dem är innehållandes min mormor som absolut var den bästa människan på jorden i mina ögon sett. Jag tänker på henne varje dag och jag kan ibland höra hennes skrockande i huvudet. Jag kan höra hur hon hade svarat om jag berättat olika saker för henne. Det fina med henne var att hon ofta skrattade, hon var en sån där "bullmamma" som gick upp och bakade tidigt på morgonen och hon var enkel. Hon var på något sätt glad och nöjd över det som var, hur eländigt det än kunde vara ibland.


Konsten är väl att LEVA HÄROCH NU och inte leva utifrån vad som hänt. Att leva sina drömmar, omsätta sina fantasier till verklighet. Det börjar med en tanke och kan resultera i det verkliga.
Man ska lära sig att förvänta sig det bästa, se sig själv utifrån sina drömmars mål.


Winston Churchill lär ha sagt "storslagenhetens pris är att vi får ansvaret för allt vi tänker".
Och mina mentala muskler är nog rätt slappa vid det här laget. Jag vet att alla böcker jag  läst har tryckt på vikten av att underhålla sitt inre, så som självkänsla till exempel. Så det här med att ta kontroll över sina tankar är ett livsprojekt. Man får inte sluta helt enkelt.


Passion-igen
Tillbaka till detta med passion som jag tidigare nämnt. Efter lite mer efterforskningar så förstår jag mer tydligt nu att det som efterfrågas är ens livsändamål. Så, det räcker inte enligt Robin Sharma, att tänka ut vad man går igång på och sen göra mer av det. Det måste också ha ett värdigt syfte och det har det först när passionen tjänar andra. Man kan se det som oavsiktliga biverkningar av någons hängivenhet mot ett högre syfte.


Jag vet inte om jag hänger med i det resonemanget. Jag behöver fundera över innebörden. Jag har ingen aning om passionen i mitt liv.


Energiläckor
Ofta suger oro och stress ut den energi vi behöver. Vi är fullkomligt urlakade väldigt ofta Det är som att ett inre cykeldäck har pyspunka hela tiden. Man blir trött och slut, kommer inte framåt. Oro handlar återigen om hur vi tänker. Stressen lika så. Nu påstås det att när jag finner mitt syfte i livet så kommer tillvaron att bli lättare och man kommer vara mer nöjd.  Finner man sitt öde eller huvudsakliga mål så kommer man inte behöva jobba mer. Inte bokstavligen men jobbet kommer att vara ett nöje.


Man behöver inte säga upp sig från det jobb man har men kanske ta lite mer risker, gå en annan väg. Börja sånt som man alltid velat göra.


Alltså, jag har bytt jobb många gånger. Ibland rent strategiskt utifrån mitt mål om karriär men även pga att jag känt "fuck you, jag behöver inte er, ni suger min energi"! Jobb som sugit ur all min kraft och där chefer och kollegor suttit fast i samma tugg, ingen bryr sig om något alls mer än att hålla budget typ. Eller gnata om "det sitter i väggarna, det är chefens fel, ack och ve!" "Bye, bye!" Så här är ett område jag faktiskt klivit ur trygghetszonen många gånger om. Och det är bra. Man ska utsätta sig för att regelbundet tänja på sina gränser. Det är så man utvecklas och uppnår ett sant självförverkligande.


Jag inser att jag redan påbörjat den här resan, för många år sedan. När jag sitter här och funderar, ja reflekterar, så ser jag ju det rätt tydligt. Reflektion är by the way viktigt. Ägna 10 minuter varje dag åt egen reflektion krig ditt liv. Att stanna upp och ta en titt. Utvärdera lite. Var är jag nu? Är jag sann mot mig själv? Vad har jag gjort bra dag? Vad har jag lärt mig idag? Vad är jag tacksam över?


Och så det här med meditation....Jag har jättesvårt för det. Jag håller fast vid min plan. 5 minuter. Men att hitta den tysta och lugna platsen är inte lätt. Och tankarna snurrar hela tiden. Jag hör allt som händer och sker och genast är tankarna igång. Jag har börjat med ett mantra SAT NAM. Sat: andas in, nam, andas ut. Översatt betyder det ungefär "jag är sann".


Nä, nu ska jag segla vidare i denna fantastiska dag som jag har förmånen att få uppleva! Jag har lärt mig att jag ska se saker som lärdomar. Till exempel kan jag ju säga till istället för att sura i det tysta om skitränder osv. Jag är tacksam över att jag tar mig tid till att vårda mitt inre och att jag vill ta ansvar för min framtid.

Stressen i livet

Jag satte ju tidigare i veckan upp mål, väldigt enkla sådana, som skulle utföras denna vecka. Check, får jag säga då.
- Jag har köpt ett anteckningsblock och även börjat skriva ner saker och ting. Jag började med att fundera kring detta med min passion i livet. Jag funderade faktiskt ganska länge kring vad som är min passion, ja, vad brinner jag för? Jag fick fram en del saker som jag då, enligt vad jag lärt mig, ska ägna mer tid åt för att på så sätt höja livsglädjen.💓

Jag tycker dock att ordet passion är så stort. Är jag verkligen passionerad för något?;

💙 jag yogar regelbundet, tränar även annan träning,

💙 jag har ju nu faktiskt börjat blogga och skriver ju därför, skriva är kul,

💙jag har även börjat någon form av slingrig väg på vägen mot någon form av självförverkligande, vad det nu kan innebära. Det är inte alls tydligt för mig, inte ett dugg. Just nu känner jag mig lite som en båt på ett hav utan destination.

Ytterligare mål som jag satte upp var ju att börja meditera.
💙 jag har försökt avsätta 5 minuter till meditation varje dag. Det är svårt. Jag svävar iväg i mina tankar och har svårt att liksom föra tillbaka andningen. Jag ska nog hålla mig till något mantra kanske.

💙Jag skulle le åt folk. Vilket jag också gjort. Folk ler tillbaka 😊

💙 Jag är fortfarande medveten om mina tankar, min sk. inre trädgård. Jag märker att trötthet är en stor bov i dramat. När jag är trött vill jag inte vara med längre, jag vill vara ifred, vara tyst, jag orkar inte vara tillgänglig, jag vill ha tyst runt omkring mig. Det är ofta här humöret dalar, tankarna är inte fina. Humöret påverkas även i hög grad av stress.

😞Stress😞
Jag tror att jag egentligen, för länge sedan, har passerat taket för vad som kan anses vara normal stress. Jag blir smått aggressiv i, för mig, stressade situationer. Jag förlorar förmågan att behärska mig och blir otålig, har en tendens att jaga på andra, jag blir arg direkt innan jag vet hur det förhåller sig. Detta yttrar sig inte på jobbet. Tidigare, när jag jobbade som chef, hade jag betydligt fler stressiga situationer som jag upplevde som obehagliga, där jag kände mig pressad, upplevde att jag skulle lösa alla problem osv. Men där är jag inte nu.

Det handlar mer om saker i mitt privata liv. Barnen som har slarvat bort saker, att jag inte hittar det jag letar efter, att jag är försenad till något, att andra i familjen tar för lång tid på sig när det är bråttom, senfärdiga människor i största allmänhet, att andra bilister i trafiken kör som idioter, när det är lång kö någonstans, när det är massor av människor i en butik, när det är stökigt hemma, oljud, buller, skrik osv.

Situationer där jag inte har kontroll. När det händer barnet något. Som när minstingen fick åka ambulans in till sjukhuset pga. så lågt blodsocker att hon tappat talförmågan. Hon var kraftigt försvagad i höger sida också och jag trodde hon fått en stroke. Jag tappade helt förmågan att tänka. Jag blev både arg och forcerad. Samma sak inträffade med den äldsta dottern för flera år sedan när vi var i Bulgarien, jag och barnens pappa. Då, i ett annat land där sjukvården inte alls är som hemma och där de inte förstår engelska särskilt bra. Jag trodde  även då att det rörde sig om en stroke. Hon slutade prata, pupillerna var knappt synliga, hon tuggade på tungan, kunde inte stå upp. Då var jag rädd. Verkligen rädd. Men på något sätt höll jag ihop mig och klarade situationen.

Destruktiv relation
Troligtvis så slog min stress i taket under de år jag och barnens pappa levde tillsammans. Under den perioden, eller första åren snarare , inträffade otroligt många saker som var såväl jobbiga, skamfyllda och traumatiska. Jag var rädd, orolig, jag skämdes, pratade inte med någon, saker och ting tyckes hela tiden kunna bli värre. Det handlade om svartsjuka, alkohol, brist på mognad, brist på ansvar ett destruktivt leverne. Det handlade om att jag där och då tappade min självrespekt, att jag förlorade förmågan att gå. Jag stannade hela tiden kvar i något som fullständigt höll på att knäcka mig. Detta samtidigt som jag studerade till socionom, jobbade och slutlligen gjorde karriär. Jag svalde, teg, skämdes, försökte lappa ihop, ljög. Så höll det på i många år innan det lugnade ner sig, innan vi flyttade och innan barnen kom. Men då var skadan redan skedd. Även om det lugnat ner sig så levde jag med känslan av att vara trampad på, kränkt osv. Jag bar på så mycket ilska inom mig att jag ibland hade helt galna tankar om hämnd. Vi pratade aldrig om det som hänt. Det var som att det inte fanns.
Även om allt blev så mycket bättre så bar jag på så mycket känslor av ilska, hat och självförakt. Men jag gjorde inget med det mer än att jag trots allt kunde se saker och ting ur ett annat perspektiv tack vara alla böcker och även föreläsningar om personlig utveckling osv men...ilskan fanns där.

Barnen föddes 2006 och 2009. Det är det bästa som har hänt mig, helt klart💕. Allt får en ny mening. Man accepterar inte heller längre saker och ting på samma sätt som förr. Man skyddar sina barn oavsett vad.

När äldsta dottern skulle fylla 3 år insjuknade hon i diabetes. Jag fick panik. Fullständigt. Jag kunde inte tänka. Jag skrek, grät, skakade, jag var så oerhört rädd. Jag trodde hon skulle dö. Jag var i chock. Jag hade ingen kontroll. Ingen som helst. Jag föll, rakt ner i en avgrund som saknade slut.

När den värsta chocken lagt sig och när insulinsprutor och blodsockermätare blivit ett vanligt inslag i vardagen kom nästa smäll. Yngsta dottern, inte 1 år fyllda, insjuknar i diabetes. Jag vet inte vad som hände där men det var som att tårarna var slut. Trötthet infann sig som en tjock tät dimma. Vi åkte till sjukhuset med ett "jaha" i bagaget. Det var som att jag stod utanför och tittade på. Allt var så overkligt. Jag tror jag dog invärtes på något sätt. Jag orkade inte. Men man måste orka. Det finns inget att välja på. På sjukhuset blev vi bemötta som att "ja, ni kan ju redan det här nu så...", vilket innebar att det inte alls blev samma sorts omhändertagande och stöttning som första gången, det var bara att åka hem med ännu ett barn att vaka över, ett barn som heller inte kunde prata än.

Så, på tom själslig tank åkte vi vidare på livets väg kan man säga. Och det var väl där som det började gå utför ordentligt mellan  mig och barnens pappa. Jag orkade inte längre. Jag orkade inte bekräfta och finnas till. Jag behövde bekräftas och bli sedd, få stöd. Det fanns inte. Barnen behövde ett lyckligt liv och för att de skulle få det behövde jag bli lycklig.

Och, det blev jag slutligen. Livet blev bättre för mig, för barnen, för barnens pappa, troligtvis.
Jag träffade mitt livs kärlek, flyttade, började på riktigt att prioritera mitt mående vad gäller hälsa. Slutade röka, började träna, började prata med min man om allt som varit, började sätta ord på så mycket som jag bara haft inne i mitt huvud, och hjärta. Det har varit en resa. När jag ser mig omkring idag så känner jag ingen oro och skam. Jag är nöjd, stolt, lycklig, jag har en fantastisk familj.

Diabetesen är så klart ständigt närvarande och visst stressar den många gånger. Man är på något sätt alltid extra orolig för sina barn. Så kommer det att vara så länge jag lever antagligen.

Idag
Jag dras fortfarande med lite taskigt självförtroende mellan varven. Självkänslan är väl inte heller på topp eftersom jag inte jobbar med den aktivt. Den ska ju liksom också typ motioneras och underhållas. Jag är ganska blyg egentligen, jag tar inte för mig och går liksom undan, håller mig i bakgrunden.

Jag kan låta folk få hålla på och tjafsa och bjäfsa om allt möjligt för jag orkar inte gå in i en konflikt. (Nu snackar vi jobbet). Jag lägger mig inte så gärna i.

Jag kan ha massor av ideér men jag vågar inte ta tag i dem och göra dem till verklighet. Syndromet "inte kan väl jag..." Detta behöver förbättras.

Jag är väl inte direkt personen som är skrytsam och som marknadsför mig själv. Här finns saker att jobba med.

Och...jag litar inte på folk så lätt. Jag har en tendens att tro att alla är illvilliga och kommer att hugga mig i ryggen, tala illa om mig, svika mig osv. Jag släpper liksom inte in någon på livet så lätt. Jag har många ytliga bekanta men väldigt få nära. Varför är det så? Jo, för att jag tyvärr haft allt för många sådana människor, framförallt kvinnor, i mitt liv tidigare. Detta är också något att jobba med.

Så sammanfattningsvis  så är stress en stor energitjuv för mig. Och stress föds ur tankar, hur jag tolkar och hanterar det som sker, i mina tankar. Stress är verkligen något som jag behöver ta itu med. Det som varit har varit och nu är nu. Det är nu jag ska leva och även bädda för en ljus framtid. Jag har börjat en resa, än så länge några små steg, men likväl.
Jag kommer att börja fundera över mål i livet. Vad vill jag uppnå? Mer om detta kommer 😉

Passionen i livet, vad är det egentligen?

Ägnade tid igår att fundera över detta med passionen i livet. Min make blev även intervjuad av mig med 35 frågor som syftar till att ringa in vad man brinner för. Sökte på nätet och hittade olika frågor att ställa till sig själv. Frågor som exempelvis;

- Vad i ditt liv gör dig som allra mest lycklig?
- Vad tackar andra människor dig för?
- Vad är du duktig på?
- Vem är din största förebild och varför?
- Tänk dig att du vunnit 100 miljoner på Lotto. Vad skulle du göra?
- Vilka ämnen hör man dig oftast diskutera och försvara?
- Vilken är din favoritavdelning på biblioteket?
- Om du skulle skriva en bok, vad skulle boken heta och vad skulle den handla om?
- Vilka yrken tycker du verkar spännade, mfl.

 Jag hittade några av frågorna på klokegard.se

Tanken med att finna sin passion är att ägna mer tid åt den, att få in mer av passionen i sitt liv för att på så sätt öka sin livsglädje, markant. I de bästa av världar kan man även få in passionen i sitt yrkesliv och på så sätt blir jobbet en glädje och inte ett nödvändigt ont för att försörja sig. Tänk om man hade ett jobb som man verkligen älskade och upplevde som en frihet, inte ett jobb!

Nåväl, jag funderade en hel del över vad som egentligen är min passion. Visst, jag tycker om att måla  men gör det inte så mycket längre eftersom jag lessnat på att inte kunna vara någonstans utan att det att det stör andra eller mig. Jag vill ha en ateljé där allt kan ligga framme, där jag kan stänka hur mycket som helst utan att det gör något.

Men annars? Det jag kom att tänka på är att jag ägnat väldigt mycket tid åt det mänskliga sinnet på det ena eller andra sättet. Redan i gymnasiet kunde jag sitta och läsa psykologi och psykiatri på min fritid för att jag tyckte det var intressant. Jag har alltid fascinerats av människor som på något sätt upplevt övernaturliga saker. Inte spöken utan mer religiösa upplevelser eller vad jag ska kalla det. Jag är inte troende, jag tror inte på någon Gud. Jag tilltalas av buddhistisk och hinduisk filosofi då mycket av dessa är mer som visdom och klokhet där du själv är din Gud, en del av helheten. Med det sagt tycker jag det är spännande med människor som lever med någon form av övertygelse och riktning i livet.

Jag intresserar mig för andra människors liv. Jag fascineras av ta del av andra människors liv och livsöden. Jag tycker det är spännande. Människor är som böcker, alla har sin historia som jag kan lära av.

När jag på jobbet steg i graderna började jag intressera  mig för personlig utveckling och det grep tag om mig ordentligt. I mitt jobb som ledare hade jag ibland planeringsdagar som innehöll övningar för personalen, det kunde handla om att lära känna eller att visualisera framåt mm. Jag minns att jag trivdes väldigt bra med detta. Det var också uppskattat och den feedback jag fick värmde.

När jag haft problem med olika saker på jobbet så har jag sökt efter lösningar via böcker, försökt omvandla teori till min praktik. Det kan ha handlat om besvärliga medarbetare, att få andra att växa, att skapa en god och effektiv arbetsmiljö mm.

Yoga har ju osökt återkommit som svar de frågor jag ställt mig själv. Jag inser att även yogan innehåller personlig utveckling i väldigt hög grad, även om jag från början såg yoga som isolerat, mer eller mindre, fysisk aktivitet.

Jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort. Jag skrev dagbok som barn, hade lätt för mig att skriva i skolan, jag har skrivit i anteckningsböcker i dagböcker om allt möjligt, skrivit för mig själv och skrivit till andra. Jag har som socialsekreterare skrivit oerhörda mängder utredningar och allt där till och själva skrivandet har aldrig varit ett problem för mig, det är där tiden rusar iväg och jag har lätt att hitta flow.

Så passionen i ett nötskal så här långt, så som jag tänker nu: Yoga, (träning), temat personlig utveckling, för såväl  mig själv som andra, människors liv, skriva.
PS! Makens passion är musik, träning och att hjälpa andra till framgång. Jag kan bara konstatera att han redan lever efter sin passion i hög grad :)

Var ska jag börja?

Jag har funderat en hel del på hur jag rent konkret ska gå tillväga för att bli en bättre version av mig själv och uppnå mina drömmar och utvecklas i rätt riktning. Någonstans måste jag ju börja. Jag är mycket inspirerad av Robin Sharmas bok, Munken som sålde sin Ferrari, som jag tidigare nämnt. Jag tycker att boken innehåller mycket visdom som jag helt tror på och som inte på något sätt är konstigt. Boken innehåller många konkreta saker som man enkelt kan applicera i sin vardag. Allt från att börja sätta upp tydliga mål, tidsatta sådana, vårda sin inre trädgård, lära sig något nytt varje dag, använda sig av affirmationer, meditera, fokusera, hjälpa andra mm.

Eftersom jag också är intresserad av yoga med allt vad det innebär så kommer jag också osökt in på den yogiska filosofin eftersom jag läser en hel del böcker. Jag läser just nu till exempel en bok av Josephine Selander, Våga Yoga. Boken tilltalar mig mycket då Josephine beskriver yogisk filosofi med en gnutta humor och utifrån ett mänskligt perspektiv i en modern tid och som är rimligt.

Nåväl, jag börjar bara så ordnar det sig.

För det första tänker jag att jag behöver bli mer vaksam på mitt sätt att tänka och tränga bort negativa tankar. Tänka på det goda i livet och komma på sätt som kan göra det ännu bättre. Sluta älta det förflutna. Sluta oroa mig för saker. Sluta gå och tänka på saker som varför andra beter sig illa och ta åt mig så snart som någon har fel tonläge exempelvis. Dessa saker blockerar mitt sinnes potential.

TANKEKONTROLL ÄR NYCKELN TILL ETT LYCKLIGT LIV, enligt Sharma.

Återigen så kommer detta med den inre trädgården. Jag behöver ta hand om sinnet (trädgården) eftersom min livskvalitet beror på kvaliteten på mina tankar. Går jag omkring och tänker sura tankar så kommer min trädgård att se ut därefter. Kanske är det därför jag ser vår torra trädgård bakom huset i huvudet när jag försöker visualisera det hela...?

Börja meditera. Dagligen. SVÅRT. Jag har iofs aldrig helhjärtat gett detta ett försök. Jag  har försökt meditera många gånger men det blir en gång och sen dröjer det flera veckor. Jag är även väldigt lättstörd varför jag önskar att det fanns något ställe där jag kunde sitta ostörd.

Tydliggöra vad jag tycker om att göra och lägga min energi åt att göra det.

Har jag utövat tankekontroll idag? Jag är i alla fall medveten kan jag säga. Jag är observant på vad jag tänker och känner. Jag märker när jag börjar tappa tålamodet och försöker stanna upp och titta på mina tankar. Idag har jag känt mig väldigt trött efter Ashtanga på morgonen, promenad med viktväst i 30 graders värme. Jag blev helt nockad efteråt. Tröttheten har påverkat min ork och förmåga att engagera mig. Humöret blir onekligen påverkat. Jag är ändå på väg och märker när det sker och försöker bromsa det.

Efter denna dag har jag 4 mål som skall vara färdiga eller snarare påbörjade denna vecka;

1. Köp ett anteckningsblock och börja skriva ner vad som är min passion och mina mål. Blocket kommer att vara viktigt framöver, att skriva i och klistra in bilder i som påminner om mina mål och önskningar.

2. Börja meditera varje dag. Börjar med 5 minuter. Hitta en form som jag behärskar, antingen andning, bild eller mantra.

3. Fortsätta med tankekontrollen.

4. Le åt andra (smile and the whole world smile with you).

Citat att ha med sig: Det finns inga misstag-bara lektioner. Jag ska se motgång som tillfällen för personlig och andlig utveckling.

Min inre trädgård

I boken, "Munken som sålde sin Ferrari", beskrivs att man ska vårda sitt inre på samma sätt som man vårdar sin trädgård. Man kan föreställa sig, visualisera, att man sitter i sin trädgård, andas lugnt och stilla, ser sig omkring. Man ser en välskött trädgård med ljuvliga blommor, buskar, dofter och toner av fåglar, en varm bris, solen som strålar in mellan träd. Man kanske har rinnande vatten i en liten oas, ja, man ska se det framför sig så som man önskar att ens inre trädgård ska se ut.

Jag började dagen idag med att gå ut på trädäcket vid poolen och köra hela första serien Ashtanga. Jag kände mig ganska trött och ordentligt stel. Jag har sovit ganska hackigt under natten då jag vaknat flera gånger och tittat på klockan. 

Jag har ett jobb som innebär jour och inatt hade jag sökaren, vilket innebär att SOS-alarm kan söka mig när som helst när det är någon som behöver hjälp av sociala skäl. Det kan handla om barn som far illa, vuxna som behöver akut hjälp till följd av missbruk mm. Innan jag somnade hade jag ett ärende hängandes eftersom ett  HVB-hem ringt och meddelat att en ungdom avvikit under kvällen. Frågan var nu alltså om jag behövde fixa med en handräckningsbegäran och faxa denna till polisen, vilket då innebär att jag måste åka in till kontoret för att, på stenålders vis, faxa över en blankett till polisen. Vi kom överens om att HVB-hemmet skulle höra av sig till mig runt midnatt eller därefter. Jag har alltså väntat på ett samtal (sökning) hela natten som aldrig kom. Jag  förmodar att ungdomen återvände...

Nåväl, jag klev upp vid 08 och gick då ut och yogade. Kom på mig själv att jag kände mig stressad, trots att jag andades bra och försökte fokusera. Tankarna virvlade och stressen satt och skrek "åh, vilken tid det tar, är du aldrig klar?" "Nu har maken säkert gått upp och sitter och äter frukost" och så där höll det på. Jag försökte då tänka att "det är bara tankar, låt det vara så. Titta på dem, håll i dem. Det är bara tankar, inget annat." Jag tycker att det faktiskt hjälpte lite, det händer något intressant när man tänker så där.

Jag återkom även till min inre trädgård och såg att jag satte mig till ro för att beskåda den skönhet som finns där. Tyvärr är problemet att jag i tanken återkommer till att se vår trädgård bakom huset. Och den är inte att förknippa med skönhet. Inte alls. En stor och torr gräsmatta med 80% mossa, torra grenar som hela tiden blåser ner från de gigantiska träden som ger skugga åt hela baksidan. Allt bråte som samlats på hög som ska sågas ner till ved, en gammal skateboardramp som förlorat livsglädjen och som ser ut att lida av allt skräp från löv och kvistar och skrot som hamnat (som sonen i huset lagt där) i dess svank. Jag vet inte...jag känner inte direkt sinnesro när jag ser detta. Jag behöver hitta en annan trädgård om detta ska fungera.

Saknar Balu

Igår var sista Ashtanga klassen med Balu på Din Balans. Sex fantastiska dagar som betytt väldigt mycket för mig. Jag är glad över att ha hittat ashtangan och jag tycker verkligen om denna form av yoga. Det mer disciplinära, en ordningsföljd som alltid gäller och en närhet till det meditativa. De flesta av oss gjorde serien i ledd vinyasa. Några deltagare, som hållit på länge, körde Mysore style (innebär att var och en tränar i sin egen takt medan läraren ger individuella justerigar vid behov) och framförallt en man var oerhört vig och kunde slå knut på sig själv verkade det som. Han berättade att han utövat ashtanga i många år och höll vanligtvis till i Uppsala.

Hur som helst så är det idag måndag. Det är slut på min semester. Jag börjar jobba kl 15.00. Det är vilodag från Ashtangan eftersom vi började på en tisdag och vi har kört i 6 dagar. Om man följer den traditionella undervisningens rekommendation och utövar regelbunden träning sex gånger i veckan, sker en pågående rening av kroppen och ställningar utvecklas jämnt, sinnet blir fyllt av energi och klart, och övningarna får en daglig rytm. Traditionellt har man lördag som vilodag (Räisänen, 2005) men nu har det blivit måndag för min del.

På min vilodag åkte jag och maken till crossfit Fristaden och körde ett pass som maken kombinerat  (han är coach i den boxen). Jag körde förhållandevis lätt, jag vill inte att kroppen ska dra ihop sig och bli helt "stiff" nu efter dessa sex dagar då saker och ting börjar "släppa" i min kropp. Det är så typiskt, om jag kör med tunga vikter så blir jag ofta väldigt stel och otymplig. Hur som helst så avslutade jag i alla fall med de avslutande positionerna i första serien och det blev även huvudstående.

Jag är långt ifrån superrörlig men jag har ändå blivit betydligt mer rörlig än för några år sedan. Jag klarar vissa asanas (positioner) som jag tidigare inte alls klarade. Men jag har mycket kvar att lära och vissa övningar behöver jag skala ner.

Min största utmaning är nog egentligen det som pågår inuti min kropp. Att hitta lugnet och bibehålla det. Jag har lätt för att bli irriterad på skitsaker, framförallt hemma. Vardagsbestyr som tvätt och plock kan många gånger få mig helt ur balans. Och- det beror ju på hur jag tänker vet jag ju. Jag undrar hur jag tänkte den gången som jag skrek rakt ut på övervåningen och skickade ner hela tvättkorgen med blöta kläder i ner för trappen. Tvättställningen fick också åka med ner. Jag är smått imponerad över det utbrottet. Vilken total brist på inre kontroll. Men det kan väl bara bli bättre. Jag ser framför mig hur lugn och fin jag är. Lugn och fin, lugn och fin, lugn och fin.

Om du fortsätter din kamp mot de svagare tankarna som lyckats smyga sig in i ditt inre palats genom åren, kommer de till slut att förstå att de inte är önskade. De kommer att dra sig tillbaka likt oönskade gäster...

672 timmar av inre arbete

Tänk tanken att det idag är första kvällen av resten av ditt liv, att du på en månad kan åstadkomma enorma förändringar i ditt liv med hjälp av inre arbete. 672 timmar kommer att förbättra varje vaken stund under resten av ditt liv. Dessa arbetade timmar kommer även att förbättra tillvaron för alla som du har omkring dig. Arbetet kommer generera mer energi, entusiasm och inre harmoni än du någonsin upplevt tidigare! Wow!

Jag har under många år läst många böcker om personlig utveckling. Under min tid som chef läste jag många böcker om ledarskap och kom då in på ämnet personlig utveckling, självkänsla, älska dig själv etc etc. Jag minns inte alla böcker till namn men författarna Kay Pollack och Mia Törnblom var såklart givna. Året var 2006, jag väntade barn och var i färd med att stiga i graderna på jobbet. Jag kommer såväl ihåg att det jag läste verkligen blev som ett "wake up call" för mig. Jag tänkte tankar som "varför har ingen pratat om det här tidigare i  mitt liv, som i skolan till exempel? Det jag läste handlade om mig, en person med oerhört låg självkänsla. Den jag levde med passade också in på många av de beskrivningar jag läste och jag insåg så sakteliga att jag själv var en oerhört negativ och trist människa som sannolikt sög energi av min omgivning på grund av hur jag betedde mig. Jag talade ofta illa om andra, jag såg alltid alla fel, jag la oerhört mycket tid på gnäll om allt och inget, jag ansåg att det var yttre omständigheter som gjorde mig sur och arg, alla var mer eller mindre idioter och jag såg inte alls mitt eget ansvar och mina möjligheter att välja och tänka annorlunda. Där började min inre resa kan man säga och tack vare alla böcker jag läste blev jag absolut en bättre version av mig själv. Jag blev medveten. Jag började tänka positivt, jag bestämde mig för att vara glad, att tvinga bort negativa tankar och fokusera på det som var positivt. Det blev en förändring. Det märktes på kollegorna på jobbet som säkert undrade vad som hänt men ingen sa något. Jobbet blev lättare och de personer som jag blev arbetsledare för tror jag kände sig mer avslappnade och mer uppskattade än på länge.

Jag blev mycket medveten om att min sambo var kvar i den dåliga energin. Jag lade märke till att allt han sa egentligen innehöll något negativt och det blev såklart påfrestande. En dragkamp mellan det goda och det onda på något sätt. Mitt sätt att tänka och vara var ett nytt fenomen och det uppstod en del dispyter kring många vardagliga ting. Det var då. Nu är nu.

Det har gått nästan 12 år sedan. Jag har sedan länge lämnat barnens far och är idag lyckligt gift. Jag har sedan dess bytt jobb många gånger, jag gjorde karriär och ägnade ett antal år på chefsjobb som fullständigt åt mig inifrån, även om jag inte såg det då. Jag har idag ett jobb som jag hittills trivs med. Jag lämnade chefsjobben bakom mig 2015, gick till en tjänst innefattande upphandling, vilket inte alls passade mig visade det sig. Jag höll på att dö av tristess. Jag bytte återigen jobb och gick då tillbaka till socialtjänsten som konsult. Ett val som var helt rätt eftersom jag där och då insåg att jag verkligen uppskattade jobb som innebar handläggarjobb, mötet med människorna, klienterna, det var ju det som en gång i tiden varit roligt och utvecklande. (Jag jobbar idag som anställd i kommunen).

I samband med att jag blev chef kom jag ju bort från människorna som det handlar om. Jag satt på möten och sprang i korridoren, alltid stressad och mer och mer irriterad på organisatoriska omständigheter, irriterad på min chef och hennes chef och alla politiker som ska fatta beslut de inte förstår i individärenden. Den ständiga pressen och det som alltid händer, projicering från vissa medarbetare som ansåg att allt var chefens fel och ansvar. De var som jag en gång var och jag själv höll på att bli mitt gamla jag igen.

När jag väl bestämt mig för att lämna chefsjobbet så var det en oerhörd befrielse. Det var först då jag insåg hur nära kortslutning jag egentligen varit. 

Från 2006 fram till 2015 så hade många saker hänt. Dels var det många saker i det förhållandet som tärde, barnens insjuknande i diabetes som fullständigt nockade mig. Samtidigt i all kris och kaos gjorde jag karriär, katten dog, huset vi hyrde tycktes vara hemsökt, jag köpte en lägenhet dit vi alla i familjen flyttade och kort därpå bestämde  jag mig för att separera. En separation som jag tänkt på många gånger och som fullständigt kom som en chock för barnens pappa. Under en period var det väldigt tungt, allt snurrade fortare och fortare, nytt jobb, separation, två barn som kräver väldigt mycket mer på grund av diabetes, en egen hälsa på upphällningen, jag började storröka när vi separerade efter år av rökfrihet, jag slutade träna. Stress hanterades på fel sätt, jag drack för mycket vin när jag drack och blev stupfull och mådde ännu sämre.

Jag träffade min nuvarande make i samma veva som jag separerade kan man säga. Jag vet inte var han kom från egentligen. En människa på Facebook som jag aldrig träffat visade sig vara mitt livs kärlek. Det är lustigt så livet är.

Jag har precis läst "Munken som sålde sin Ferrari" av Robin Sharma, och det är därifrån 672 timmar kommer. Jag har varit inne på en del biografier och letade efter något nytt att läsa. Det kom sig att det blev denna bok. Jag har läst den förra för flera år sedan, "vem gråter vid din grav". Jag blev väldigt inspirerad av denna bok och blev liksom påmind om att det var länge sedan jag egentligen ägnade  någon större tid och energi åt mitt inre. Boken beskriver  stjärnadvokaten Julian som en dag lämnar allt och beger sig till Indien och finner sig själv i Sivana med hjälp av de mytomspunna mystikerna i bergen. Med Yogi Raman som vägledare genomgår Julian en avgörande inre förändring med hjälp av Sivanas uråldriga strategier och visdomar. Det är här jag befinner mig just nu. Hela boken beskriver i mina ögon ett yogiskt sätt att leva.

Namaste!

Balu Yoga på Din Balans

För inte allt för länge sedan började jag gå på yogaklasser på yogastudion Din Balans i Eskilstuna, ett beslut som jag inte ångrar. Jag har haft tanken i flera år att gå dit men av någon outgrundlig anledning så har det aldrig blivit av. I samband med att jag började på Din Balans väcktes även nyfikenheten på Ashtanga yoga (ännu mer) eftersom Daniela, som yogaläraren heter (helt underbar), undervisar Ashtanga, bland annat. Nu föll det sig även som så att studion bjudit en indisk yogalärare från Goa, Balu, som under vecka 28 hållit i Ashtanga klass, första serien, mellan 6.30-8.30. 

Min erfarenhet av Ashtanga bestod enbart av egenpraktik med hjälp av Youtube men i övrigt ingenting. I samband med Baluveckan anordnade Daniela en introduktionskurs i Ashtanga veckan innan, vilket ju var perfekt för mig. Jag hade haft mycket svårt att hänga med annars.

Så hela denna vecka har jag alltså haft klockan på 05.30, hoppat upp ur sängen, på med yogakläderna, kokat en kopp te, borstat hår och tänder och sedan har jag begett mig av till yogastudion för 2 timmars Ashtangayoga. Klasserna har varit fantastiska, den sista är i morgon. Det gör något alldeles extra att Balu håller i dem. Det ger någon form av extra magi eller känsla till det hela och vetskapen om att han är en av Goas mest uppskattade yogalärare bidrar såklart till att klasserna känts som väldigt innerliga och på riktigt. Idag är det dag 5 av 6. 

Jag känner mig väldigt inspirerad och inriktad på att fortsätta med Ashtangayoga med allt vad det innebär. Jag har kommit till en punkt där jag också bestämt mig för att mer seriöst studera filosofin bakom yoga och påbörja någon form av inre resa för att bli ett bättre jag. Någonting har väckts inom mig, som i och för sig börjat glöda för flera år sedan, men som nu ökat i styrka. En hunger av längtan att upptäcka något mer. 

Tanken slog mig idag att jag kanske borde börja skriva om just det här, kanske är det en spännande resa för mig som jag kan ha glädje av att på något sätt dokumentera och på så sätt ha möjlighet att gå tillbaka till för att utvärdera och reflektera över resultatet, eventuella skillnader och förbättringar i såväl asanas som yogan i det dagliga livet, det yogiska tänket, sättet att leva. Att finna mig själv, att uppfylla mina drömmar och förverkliga mig själv. Är det ens möjligt? I bästa fall kan jag få ner på pränt min egen bloggskildring av min yttre och min inre resa.
Och om inte annat så får det bli en form av egenterapi.

Jag började med yoga för cirka 6 år sedan. Till en början masade jag mig i väg till ett yogapass på Friskis och Svettis, mest på grund av att någon då berättat att yoga var ett bra komplement till Crossfit, vilket jag då brann helhjärtat för. Min uppfattning om yoga var inte direkt positiv, jag hade aldrig förstått varför någon ens över huvudtaget ägnade sig åt yoga. Som jag såg det var det inte att räkna som en träningsform ens då det jag såg framför mig var människor med svagt sinne som satt på mjuka mattor och gjorde så lite som möjligt under en timme eller mer. Jag minns att jag blev oerhört förvånad på mitt första pass. Jag upptäckte hur fasligt stel och orörlig jag var och även hur svårt och ansträngande vissa rörelser var. Mina armar skakade sönder i krigare II. 

Dagen efter och dagen efter det utgjordes av en ny form av träningsvärk som jag aldrig trott att man kunde få av yoga. Jag tyckte ändå att det var ganska skönt och jag fortsatte att gå en gång i veckan. Det började med att jag önskade mer rörlighet men i takt med tiden så kom även annat på köpet. Jag började förstå vikten av att andas och jag upptäckte att ett lugn infann sig som jag inte tidigare känt. Det var där det började kan man säga. 

Friskis och Svettis byttes ut till yogastudio i Kolbäck, Ayoy, med den fantastiska läraren Angelica Schäfer. Här blev det en annan sorts närvaro och yogan blev mer fördjupad  och jag blev allt mer förälskad. Jag började yoga hemma, mestadels med Adriene på Youtube, jag gick på olika workshops allt mer ofta och så har det fortsatt sedan dess. Jag har även utbildat mig till yogainstruktör via Aerobic weekends med Malin Berg som lärare. Jag har dock valt att inte axla den rollen än. Jag anser inte att jag kommit så pass långt i min egen praktik att jag kan anse mig redo att vägleda andra. Jag tänker mig betydligt längre erfarenhet och förståelse för yoga för att jag ska kunna känna att jag ger det jag vill ge till andra. Tanken på yogalärarutbildning finns men i första hand för min egen skull så som jag tänker just nu.

Ibland har jag haft kortare uppehåll där yogan fått ge vika för annan träning, framförallt crossfit, löpning eller styrketräning på gym men ganska snart så har det blivit tydligt för mig att jag då saknat yogan. Något har liksom saknats och jag har haft upplevelsen av att jag tagit kliv tillbaka i min utveckling på något sätt. Jag vet inte varför yogan fått ge vika. Det har bara blivit så, jag har hamnat i någon form av "ursäkteri" där tiden fått skulden. "Jag har inte tid" eller ännu bättre"jag orkar inte". Yogan är en del av mitt liv numera, oavsett annan träning. 

Jag håller fortfarande på med crossfit men inte alls i samma utsträckning som förr. Jag har inga ambitioner att bli superstark och kunna lyfta megamycket på skivstången. Jag håller det på en nivå som jag anser passa mig men inte alls lika intensivt och hårt som förr.

Tanken med mitt bloggande är alltså att skriva min upplevelse, så som jag tänker och känner. Mina reflektioner, tillbakablickar, min vardag och min utveckling. Vill du ta del av mina tankar och min upplevelse så är du varmt välkommen!

Namaste!