- Jag har köpt ett anteckningsblock och även börjat skriva ner saker och ting. Jag började med att fundera kring detta med min passion i livet. Jag funderade faktiskt ganska länge kring vad som är min passion, ja, vad brinner jag för? Jag fick fram en del saker som jag då, enligt vad jag lärt mig, ska ägna mer tid åt för att på så sätt höja livsglädjen.💓
Jag tycker dock att ordet passion är så stort. Är jag verkligen passionerad för något?;
💙 jag yogar regelbundet, tränar även annan träning,
💙 jag har ju nu faktiskt börjat blogga och skriver ju därför, skriva är kul,
💙jag har även börjat någon form av slingrig väg på vägen mot någon form av självförverkligande, vad det nu kan innebära. Det är inte alls tydligt för mig, inte ett dugg. Just nu känner jag mig lite som en båt på ett hav utan destination.
Ytterligare mål som jag satte upp var ju att börja meditera.
💙 jag har försökt avsätta 5 minuter till meditation varje dag. Det är svårt. Jag svävar iväg i mina tankar och har svårt att liksom föra tillbaka andningen. Jag ska nog hålla mig till något mantra kanske.
💙Jag skulle le åt folk. Vilket jag också gjort. Folk ler tillbaka 😊
💙 Jag är fortfarande medveten om mina tankar, min sk. inre trädgård. Jag märker att trötthet är en stor bov i dramat. När jag är trött vill jag inte vara med längre, jag vill vara ifred, vara tyst, jag orkar inte vara tillgänglig, jag vill ha tyst runt omkring mig. Det är ofta här humöret dalar, tankarna är inte fina. Humöret påverkas även i hög grad av stress.
😞Stress😞
Jag tror att jag egentligen, för länge sedan, har passerat taket för vad som kan anses vara normal stress. Jag blir smått aggressiv i, för mig, stressade situationer. Jag förlorar förmågan att behärska mig och blir otålig, har en tendens att jaga på andra, jag blir arg direkt innan jag vet hur det förhåller sig. Detta yttrar sig inte på jobbet. Tidigare, när jag jobbade som chef, hade jag betydligt fler stressiga situationer som jag upplevde som obehagliga, där jag kände mig pressad, upplevde att jag skulle lösa alla problem osv. Men där är jag inte nu.
Det handlar mer om saker i mitt privata liv. Barnen som har slarvat bort saker, att jag inte hittar det jag letar efter, att jag är försenad till något, att andra i familjen tar för lång tid på sig när det är bråttom, senfärdiga människor i största allmänhet, att andra bilister i trafiken kör som idioter, när det är lång kö någonstans, när det är massor av människor i en butik, när det är stökigt hemma, oljud, buller, skrik osv.
Situationer där jag inte har kontroll. När det händer barnet något. Som när minstingen fick åka ambulans in till sjukhuset pga. så lågt blodsocker att hon tappat talförmågan. Hon var kraftigt försvagad i höger sida också och jag trodde hon fått en stroke. Jag tappade helt förmågan att tänka. Jag blev både arg och forcerad. Samma sak inträffade med den äldsta dottern för flera år sedan när vi var i Bulgarien, jag och barnens pappa. Då, i ett annat land där sjukvården inte alls är som hemma och där de inte förstår engelska särskilt bra. Jag trodde även då att det rörde sig om en stroke. Hon slutade prata, pupillerna var knappt synliga, hon tuggade på tungan, kunde inte stå upp. Då var jag rädd. Verkligen rädd. Men på något sätt höll jag ihop mig och klarade situationen.
Destruktiv relation
Troligtvis så slog min stress i taket under de år jag och barnens pappa levde tillsammans. Under den perioden, eller första åren snarare , inträffade otroligt många saker som var såväl jobbiga, skamfyllda och traumatiska. Jag var rädd, orolig, jag skämdes, pratade inte med någon, saker och ting tyckes hela tiden kunna bli värre. Det handlade om svartsjuka, alkohol, brist på mognad, brist på ansvar ett destruktivt leverne. Det handlade om att jag där och då tappade min självrespekt, att jag förlorade förmågan att gå. Jag stannade hela tiden kvar i något som fullständigt höll på att knäcka mig. Detta samtidigt som jag studerade till socionom, jobbade och slutlligen gjorde karriär. Jag svalde, teg, skämdes, försökte lappa ihop, ljög. Så höll det på i många år innan det lugnade ner sig, innan vi flyttade och innan barnen kom. Men då var skadan redan skedd. Även om det lugnat ner sig så levde jag med känslan av att vara trampad på, kränkt osv. Jag bar på så mycket ilska inom mig att jag ibland hade helt galna tankar om hämnd. Vi pratade aldrig om det som hänt. Det var som att det inte fanns.
Även om allt blev så mycket bättre så bar jag på så mycket känslor av ilska, hat och självförakt. Men jag gjorde inget med det mer än att jag trots allt kunde se saker och ting ur ett annat perspektiv tack vara alla böcker och även föreläsningar om personlig utveckling osv men...ilskan fanns där.
Barnen föddes 2006 och 2009. Det är det bästa som har hänt mig, helt klart💕. Allt får en ny mening. Man accepterar inte heller längre saker och ting på samma sätt som förr. Man skyddar sina barn oavsett vad.
När äldsta dottern skulle fylla 3 år insjuknade hon i diabetes. Jag fick panik. Fullständigt. Jag kunde inte tänka. Jag skrek, grät, skakade, jag var så oerhört rädd. Jag trodde hon skulle dö. Jag var i chock. Jag hade ingen kontroll. Ingen som helst. Jag föll, rakt ner i en avgrund som saknade slut.
När den värsta chocken lagt sig och när insulinsprutor och blodsockermätare blivit ett vanligt inslag i vardagen kom nästa smäll. Yngsta dottern, inte 1 år fyllda, insjuknar i diabetes. Jag vet inte vad som hände där men det var som att tårarna var slut. Trötthet infann sig som en tjock tät dimma. Vi åkte till sjukhuset med ett "jaha" i bagaget. Det var som att jag stod utanför och tittade på. Allt var så overkligt. Jag tror jag dog invärtes på något sätt. Jag orkade inte. Men man måste orka. Det finns inget att välja på. På sjukhuset blev vi bemötta som att "ja, ni kan ju redan det här nu så...", vilket innebar att det inte alls blev samma sorts omhändertagande och stöttning som första gången, det var bara att åka hem med ännu ett barn att vaka över, ett barn som heller inte kunde prata än.
Så, på tom själslig tank åkte vi vidare på livets väg kan man säga. Och det var väl där som det började gå utför ordentligt mellan mig och barnens pappa. Jag orkade inte längre. Jag orkade inte bekräfta och finnas till. Jag behövde bekräftas och bli sedd, få stöd. Det fanns inte. Barnen behövde ett lyckligt liv och för att de skulle få det behövde jag bli lycklig.
Och, det blev jag slutligen. Livet blev bättre för mig, för barnen, för barnens pappa, troligtvis.
Jag träffade mitt livs kärlek, flyttade, började på riktigt att prioritera mitt mående vad gäller hälsa. Slutade röka, började träna, började prata med min man om allt som varit, började sätta ord på så mycket som jag bara haft inne i mitt huvud, och hjärta. Det har varit en resa. När jag ser mig omkring idag så känner jag ingen oro och skam. Jag är nöjd, stolt, lycklig, jag har en fantastisk familj.
Diabetesen är så klart ständigt närvarande och visst stressar den många gånger. Man är på något sätt alltid extra orolig för sina barn. Så kommer det att vara så länge jag lever antagligen.
Idag
Jag dras fortfarande med lite taskigt självförtroende mellan varven. Självkänslan är väl inte heller på topp eftersom jag inte jobbar med den aktivt. Den ska ju liksom också typ motioneras och underhållas. Jag är ganska blyg egentligen, jag tar inte för mig och går liksom undan, håller mig i bakgrunden.
Jag kan låta folk få hålla på och tjafsa och bjäfsa om allt möjligt för jag orkar inte gå in i en konflikt. (Nu snackar vi jobbet). Jag lägger mig inte så gärna i.
Jag kan ha massor av ideér men jag vågar inte ta tag i dem och göra dem till verklighet. Syndromet "inte kan väl jag..." Detta behöver förbättras.
Jag är väl inte direkt personen som är skrytsam och som marknadsför mig själv. Här finns saker att jobba med.
Och...jag litar inte på folk så lätt. Jag har en tendens att tro att alla är illvilliga och kommer att hugga mig i ryggen, tala illa om mig, svika mig osv. Jag släpper liksom inte in någon på livet så lätt. Jag har många ytliga bekanta men väldigt få nära. Varför är det så? Jo, för att jag tyvärr haft allt för många sådana människor, framförallt kvinnor, i mitt liv tidigare. Detta är också något att jobba med.
Så sammanfattningsvis så är stress en stor energitjuv för mig. Och stress föds ur tankar, hur jag tolkar och hanterar det som sker, i mina tankar. Stress är verkligen något som jag behöver ta itu med. Det som varit har varit och nu är nu. Det är nu jag ska leva och även bädda för en ljus framtid. Jag har börjat en resa, än så länge några små steg, men likväl.
Jag kommer att börja fundera över mål i livet. Vad vill jag uppnå? Mer om detta kommer 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar