Tänk tanken att det idag är första kvällen av resten av ditt liv, att du på en månad kan åstadkomma enorma förändringar i ditt liv med hjälp av inre arbete. 672 timmar kommer att förbättra varje vaken stund under resten av ditt liv. Dessa arbetade timmar kommer även att förbättra tillvaron för alla som du har omkring dig. Arbetet kommer generera mer energi, entusiasm och inre harmoni än du någonsin upplevt tidigare! Wow!
Jag har under många år läst många böcker om personlig utveckling. Under min tid som chef läste jag många böcker om ledarskap och kom då in på ämnet personlig utveckling, självkänsla, älska dig själv etc etc. Jag minns inte alla böcker till namn men författarna Kay Pollack och Mia Törnblom var såklart givna. Året var 2006, jag väntade barn och var i färd med att stiga i graderna på jobbet. Jag kommer såväl ihåg att det jag läste verkligen blev som ett "wake up call" för mig. Jag tänkte tankar som "varför har ingen pratat om det här tidigare i mitt liv, som i skolan till exempel? Det jag läste handlade om mig, en person med oerhört låg självkänsla. Den jag levde med passade också in på många av de beskrivningar jag läste och jag insåg så sakteliga att jag själv var en oerhört negativ och trist människa som sannolikt sög energi av min omgivning på grund av hur jag betedde mig. Jag talade ofta illa om andra, jag såg alltid alla fel, jag la oerhört mycket tid på gnäll om allt och inget, jag ansåg att det var yttre omständigheter som gjorde mig sur och arg, alla var mer eller mindre idioter och jag såg inte alls mitt eget ansvar och mina möjligheter att välja och tänka annorlunda. Där började min inre resa kan man säga och tack vare alla böcker jag läste blev jag absolut en bättre version av mig själv. Jag blev medveten. Jag började tänka positivt, jag bestämde mig för att vara glad, att tvinga bort negativa tankar och fokusera på det som var positivt. Det blev en förändring. Det märktes på kollegorna på jobbet som säkert undrade vad som hänt men ingen sa något. Jobbet blev lättare och de personer som jag blev arbetsledare för tror jag kände sig mer avslappnade och mer uppskattade än på länge.
Jag blev mycket medveten om att min sambo var kvar i den dåliga energin. Jag lade märke till att allt han sa egentligen innehöll något negativt och det blev såklart påfrestande. En dragkamp mellan det goda och det onda på något sätt. Mitt sätt att tänka och vara var ett nytt fenomen och det uppstod en del dispyter kring många vardagliga ting. Det var då. Nu är nu.
Det har gått nästan 12 år sedan. Jag har sedan länge lämnat barnens far och är idag lyckligt gift. Jag har sedan dess bytt jobb många gånger, jag gjorde karriär och ägnade ett antal år på chefsjobb som fullständigt åt mig inifrån, även om jag inte såg det då. Jag har idag ett jobb som jag hittills trivs med. Jag lämnade chefsjobben bakom mig 2015, gick till en tjänst innefattande upphandling, vilket inte alls passade mig visade det sig. Jag höll på att dö av tristess. Jag bytte återigen jobb och gick då tillbaka till socialtjänsten som konsult. Ett val som var helt rätt eftersom jag där och då insåg att jag verkligen uppskattade jobb som innebar handläggarjobb, mötet med människorna, klienterna, det var ju det som en gång i tiden varit roligt och utvecklande. (Jag jobbar idag som anställd i kommunen).
I samband med att jag blev chef kom jag ju bort från människorna som det handlar om. Jag satt på möten och sprang i korridoren, alltid stressad och mer och mer irriterad på organisatoriska omständigheter, irriterad på min chef och hennes chef och alla politiker som ska fatta beslut de inte förstår i individärenden. Den ständiga pressen och det som alltid händer, projicering från vissa medarbetare som ansåg att allt var chefens fel och ansvar. De var som jag en gång var och jag själv höll på att bli mitt gamla jag igen.
När jag väl bestämt mig för att lämna chefsjobbet så var det en oerhörd befrielse. Det var först då jag insåg hur nära kortslutning jag egentligen varit.
Från 2006 fram till 2015 så hade många saker hänt. Dels var det många saker i det förhållandet som tärde, barnens insjuknande i diabetes som fullständigt nockade mig. Samtidigt i all kris och kaos gjorde jag karriär, katten dog, huset vi hyrde tycktes vara hemsökt, jag köpte en lägenhet dit vi alla i familjen flyttade och kort därpå bestämde jag mig för att separera. En separation som jag tänkt på många gånger och som fullständigt kom som en chock för barnens pappa. Under en period var det väldigt tungt, allt snurrade fortare och fortare, nytt jobb, separation, två barn som kräver väldigt mycket mer på grund av diabetes, en egen hälsa på upphällningen, jag började storröka när vi separerade efter år av rökfrihet, jag slutade träna. Stress hanterades på fel sätt, jag drack för mycket vin när jag drack och blev stupfull och mådde ännu sämre.
Jag träffade min nuvarande make i samma veva som jag separerade kan man säga. Jag vet inte var han kom från egentligen. En människa på Facebook som jag aldrig träffat visade sig vara mitt livs kärlek. Det är lustigt så livet är.
Jag har precis läst "Munken som sålde sin Ferrari" av Robin Sharma, och det är därifrån 672 timmar kommer. Jag har varit inne på en del biografier och letade efter något nytt att läsa. Det kom sig att det blev denna bok. Jag har läst den förra för flera år sedan, "vem gråter vid din grav". Jag blev väldigt inspirerad av denna bok och blev liksom påmind om att det var länge sedan jag egentligen ägnade någon större tid och energi åt mitt inre. Boken beskriver stjärnadvokaten Julian som en dag lämnar allt och beger sig till Indien och finner sig själv i Sivana med hjälp av de mytomspunna mystikerna i bergen. Med Yogi Raman som vägledare genomgår Julian en avgörande inre förändring med hjälp av Sivanas uråldriga strategier och visdomar. Det är här jag befinner mig just nu. Hela boken beskriver i mina ögon ett yogiskt sätt att leva.
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar