Börja sätta livsmål

😊😌Hej Hopp!

Dagarna rusar visst iväg! Jag har en ganska intensiv jobbperiod för tillfället i och med att många av mina kollegor har semester. Det blir till att hjälpa till och få ihop schemat.

Det är måndag idag. Vi har fått regn. Äntligen. Ganska mycket till och med. Men värmen hänger i och luftfuktigheten är i stil med Thailand.

Jag ska ju försöka få ner lite livsmål och har funderat vidare kring det. Några har jag i huvudet men jag har inte skrivit ner dem än. 

Jag tittade på Isabella Löwengrips blogginlägg från 2016 och hon hade då listat 100 livsmål. 100!!! Det var ganska kul att läsa dem eftersom det också gav mig lite inspiration. Jag har ju ibland en tendens att krångla till allt och göra det svårare än det behöver vara.

Jag har många gånger i yrkeslivet stött på detta med att sätta mål för en verksamhet. Ofta har jag stött på sk. SMARTA mål i litteratur som jag läst. Jag hittade detta på webben på Lottoland (är ju passande sida att läsa om mål på, Lotto ska ju göra ens drömmar möjliga eller hur?)  då jag inte orkar leta bland alla böcker.

Vad finns det för exempel på olika livsmål?
Det finns mängder av exempel på olika typer av livsmål som man ofta tänker på när frågan kommer upp på tal. Det kan till exempel handla om att spara ihop till en kontantinsats till en lägenhet, eller till sin drömbil, att göra karriär och skaffa sig sitt drömjobb, familj eller att gå den där utbildningen man alltid har drömt om! Eller kanske börja gå till gymmet och komma i form igen? Det finns en uppsjö av olika livsmål. Men hur sätter man egentligen upp ett livsmål, och varför är det så viktigt att sätta upp ett realistiskt livsmål?

Varför är det viktigt att sätta realistiska mål i livet?
Det handlar mycket om att sätta upp så kallade SMARTA mål. Det är väldigt enkelt att sätta upp ett mål och det är något som alla kan göra. Dock är det långt ifrån alla som verkligen kämpar mot det satta målet, och håller ut tills deras mål är uppnått. Många sätter kanske upp lite för orealistiska mål, mål som är ytterst svåra att nå och därför ger man upp på ett alldeles för tidigt stadium. Vi tänkte nedan kika vidare på detta med SMARTA mål, och hur du bäst lägger upp ditt livsmål för att nå bästa möjliga resultat.

Specifika – Det första grundstenen i SMARTA mål innebär att målen måste vara specifika. Så, vad innebär detta? Att ett mål är specifikt innebär att målet är exakt och definierat på ett uträknat och bra sätt och att man därigenom inte ska kunna misstolka det på något sätt. Låt oss ta ett exempel på ett ospecifikt mål vilket skulle kunna vara att man sätter upp som mål "ska spara pengar varje månad". Ett motsvarande mer specifikt mål skulle vara "spara 3000 kr varje månad". Sträva efter att sätta upp ett specifikt mål då de är enklare att följa och därmed senare mycket enklare att se om du faktiskt uppnått dem.

Mätbara – Denna punkt handlar om att målen ska vara mätbara. Det ska vara lätt att veta när målet är uppfyllt. Om du till exempel har som mål att "vara vältränad" så är det ju inte helt enkelt att veta när man faktiskt uppnått just detta mål. Det finns ju inget direkt mått för när man faktiskt är vältränad. Istället ska det gå att mäta och som exempel skulle man kunna ha som mål att "lyfta 80 kg i bänkpress" eller kanske gå ner x kilo i vikt för att kunna springa x kilometer på en viss tid?

Accepterat – Vidare är det av yttersta vikt att man kan stå bakom sina mål och därmed acceptera innebörden av dem. Givetvis blir denna punkt än viktigare om det är flera personer inblandade i målet, som till exempel ett idrottslag, eller ett företag. Då gäller det att med alla accepterat målet och jobbar gentemot målet tillsammans!

Realistiskt – När du sätter upp ett mål är det viktigt att målet är genomförbart och realistiskt, men samtidigt som målet inte får vara för svåra. De får heller inte vara för enkla att nå. Sträva efter ett mål som känns som en utmaning, men ändå genomförbart! Sätter du upp ett för tufft mål till exempel är det lätt hänt att du tappar intresset och ger upp ditt mål alldeles för tidigt.

Tidsbundet – En sak som är viktig när du sätter upp ditt mål, är att ha en tydligt start och slutdatum för ditt mål. Det är viktigt att sätta en tidpunkt då du önskar att ditt mål ska vara uppfyllt. Detta är viktigt för att har du inget bestämt slutdatum för ditt mål kan det hända att du tappar intresset på vägen, eller helt enkelt skjuter upp målet längre och längre fram i tiden. Så sätt ett datum för ditt mål, ett realistiskt slutdatum!

Ikväll börjar jag kort och gott att lista upp olika mål så får vi se vad det blir. 100 st ska det vara. Och sen blir det väl till att titta närmare på dem och göra dem konkreta. Kanske sortera dem under olika kategorier för mitt liv.

Sluta bedöma saker som bra eller dåligt

Jag är ledig från jobbet idag. Värmen är nästan olidlig just nu. Inomhus är luften som tropisk och jag upplever det som lite svårt att syresätta mig. Allt blir påverkat av värmen. Mjölken surnar så snart man öppnar kylskåpet, varor i skafferiet mjuknar, äckliga bananflugor över allt och man är på något sätt aldrig fräsch. Jag tror att mina tankar just nu är som mjölk. De surnar, omvandlas till negativa tankar om jobbet, om värmen, om hur jävla jobbigt det är att laga mat när alla är hemma hela tiden, hur förbannat trist det är med att städa, plocka, tvätta och allt det där som man bara gör men som ingen ser och som ingen heller tackar dig för. Jag kan känna det som en personlig skitförolämpning när folk inte gör rent i toaletten efter sig. "Här har du Åsa, lite äckligt bajs du kan skura undan efter mig!" Och som grädde på moset "här har du Åsa, jag har smutsat ner hela handfatet också, och klippt tånaglar som ligger lite random". Är det bara jag som ser det här eller? Just nu kan det vara min gräsliga PMS som ser detta extra tydligt.


Men, just jaaaaa, haha,  jag som ska lära mig att ta makten över mina tankar ska ju istället för att bedöma situationen som bra eller dålig, endast uppleva den kort och gott. Och lära mig något av den. I allt som händer, i det lilla och stora, finns alltid något att lära. (Jag har lärt mig att familjemedlemmar inte bryr sig om samma saker som jag). Att lära ger näring till vår utveckling (De där tånaglarna gav verkligen en extra skjuts). Och visst är det så när man tänker efter. I de mest svåra stunder i livet så har man på något sätt också gjort den största utvecklingen, om man väljer att se det så. Ibland har inte saker alltid blivit som man tänkt sig men då har ju alltid en annan dörr öppnat sig till slut, eller hur?


Så att välja sina tankar är grunden för att bli sin egen arkitekt för sin framtid. Tjatigt men sant.


Att leva efter sina drömmar istället för sina minnen är ännu en sak. Jag har nog ägnat väldigt många år med att älta saker och ting som hänt tidigare i livet. Men samtidigt så har allt ältande också slutligen fått mig att se situationer och händelser med nya ögon. Jag har också, tids nog, blivit otroligt stark. Jag tycker det själv. Jag har aldrig brutit ihop eller kastat in handduken. Klart att jag många gånger gråtit och så men, jag har tuffat vidare i livet. Jag vet också att det inte tjänar något till att älta men samtidigt så tycker jag nog att många av mina minnen är fina, och de vill jag behålla. Jag har hur många fina minnen som helst från min barndom. Många av dem är innehållandes min mormor som absolut var den bästa människan på jorden i mina ögon sett. Jag tänker på henne varje dag och jag kan ibland höra hennes skrockande i huvudet. Jag kan höra hur hon hade svarat om jag berättat olika saker för henne. Det fina med henne var att hon ofta skrattade, hon var en sån där "bullmamma" som gick upp och bakade tidigt på morgonen och hon var enkel. Hon var på något sätt glad och nöjd över det som var, hur eländigt det än kunde vara ibland.


Konsten är väl att LEVA HÄROCH NU och inte leva utifrån vad som hänt. Att leva sina drömmar, omsätta sina fantasier till verklighet. Det börjar med en tanke och kan resultera i det verkliga.
Man ska lära sig att förvänta sig det bästa, se sig själv utifrån sina drömmars mål.


Winston Churchill lär ha sagt "storslagenhetens pris är att vi får ansvaret för allt vi tänker".
Och mina mentala muskler är nog rätt slappa vid det här laget. Jag vet att alla böcker jag  läst har tryckt på vikten av att underhålla sitt inre, så som självkänsla till exempel. Så det här med att ta kontroll över sina tankar är ett livsprojekt. Man får inte sluta helt enkelt.


Passion-igen
Tillbaka till detta med passion som jag tidigare nämnt. Efter lite mer efterforskningar så förstår jag mer tydligt nu att det som efterfrågas är ens livsändamål. Så, det räcker inte enligt Robin Sharma, att tänka ut vad man går igång på och sen göra mer av det. Det måste också ha ett värdigt syfte och det har det först när passionen tjänar andra. Man kan se det som oavsiktliga biverkningar av någons hängivenhet mot ett högre syfte.


Jag vet inte om jag hänger med i det resonemanget. Jag behöver fundera över innebörden. Jag har ingen aning om passionen i mitt liv.


Energiläckor
Ofta suger oro och stress ut den energi vi behöver. Vi är fullkomligt urlakade väldigt ofta Det är som att ett inre cykeldäck har pyspunka hela tiden. Man blir trött och slut, kommer inte framåt. Oro handlar återigen om hur vi tänker. Stressen lika så. Nu påstås det att när jag finner mitt syfte i livet så kommer tillvaron att bli lättare och man kommer vara mer nöjd.  Finner man sitt öde eller huvudsakliga mål så kommer man inte behöva jobba mer. Inte bokstavligen men jobbet kommer att vara ett nöje.


Man behöver inte säga upp sig från det jobb man har men kanske ta lite mer risker, gå en annan väg. Börja sånt som man alltid velat göra.


Alltså, jag har bytt jobb många gånger. Ibland rent strategiskt utifrån mitt mål om karriär men även pga att jag känt "fuck you, jag behöver inte er, ni suger min energi"! Jobb som sugit ur all min kraft och där chefer och kollegor suttit fast i samma tugg, ingen bryr sig om något alls mer än att hålla budget typ. Eller gnata om "det sitter i väggarna, det är chefens fel, ack och ve!" "Bye, bye!" Så här är ett område jag faktiskt klivit ur trygghetszonen många gånger om. Och det är bra. Man ska utsätta sig för att regelbundet tänja på sina gränser. Det är så man utvecklas och uppnår ett sant självförverkligande.


Jag inser att jag redan påbörjat den här resan, för många år sedan. När jag sitter här och funderar, ja reflekterar, så ser jag ju det rätt tydligt. Reflektion är by the way viktigt. Ägna 10 minuter varje dag åt egen reflektion krig ditt liv. Att stanna upp och ta en titt. Utvärdera lite. Var är jag nu? Är jag sann mot mig själv? Vad har jag gjort bra dag? Vad har jag lärt mig idag? Vad är jag tacksam över?


Och så det här med meditation....Jag har jättesvårt för det. Jag håller fast vid min plan. 5 minuter. Men att hitta den tysta och lugna platsen är inte lätt. Och tankarna snurrar hela tiden. Jag hör allt som händer och sker och genast är tankarna igång. Jag har börjat med ett mantra SAT NAM. Sat: andas in, nam, andas ut. Översatt betyder det ungefär "jag är sann".


Nä, nu ska jag segla vidare i denna fantastiska dag som jag har förmånen att få uppleva! Jag har lärt mig att jag ska se saker som lärdomar. Till exempel kan jag ju säga till istället för att sura i det tysta om skitränder osv. Jag är tacksam över att jag tar mig tid till att vårda mitt inre och att jag vill ta ansvar för min framtid.

Stressen i livet

Jag satte ju tidigare i veckan upp mål, väldigt enkla sådana, som skulle utföras denna vecka. Check, får jag säga då.
- Jag har köpt ett anteckningsblock och även börjat skriva ner saker och ting. Jag började med att fundera kring detta med min passion i livet. Jag funderade faktiskt ganska länge kring vad som är min passion, ja, vad brinner jag för? Jag fick fram en del saker som jag då, enligt vad jag lärt mig, ska ägna mer tid åt för att på så sätt höja livsglädjen.💓

Jag tycker dock att ordet passion är så stort. Är jag verkligen passionerad för något?;

💙 jag yogar regelbundet, tränar även annan träning,

💙 jag har ju nu faktiskt börjat blogga och skriver ju därför, skriva är kul,

💙jag har även börjat någon form av slingrig väg på vägen mot någon form av självförverkligande, vad det nu kan innebära. Det är inte alls tydligt för mig, inte ett dugg. Just nu känner jag mig lite som en båt på ett hav utan destination.

Ytterligare mål som jag satte upp var ju att börja meditera.
💙 jag har försökt avsätta 5 minuter till meditation varje dag. Det är svårt. Jag svävar iväg i mina tankar och har svårt att liksom föra tillbaka andningen. Jag ska nog hålla mig till något mantra kanske.

💙Jag skulle le åt folk. Vilket jag också gjort. Folk ler tillbaka 😊

💙 Jag är fortfarande medveten om mina tankar, min sk. inre trädgård. Jag märker att trötthet är en stor bov i dramat. När jag är trött vill jag inte vara med längre, jag vill vara ifred, vara tyst, jag orkar inte vara tillgänglig, jag vill ha tyst runt omkring mig. Det är ofta här humöret dalar, tankarna är inte fina. Humöret påverkas även i hög grad av stress.

😞Stress😞
Jag tror att jag egentligen, för länge sedan, har passerat taket för vad som kan anses vara normal stress. Jag blir smått aggressiv i, för mig, stressade situationer. Jag förlorar förmågan att behärska mig och blir otålig, har en tendens att jaga på andra, jag blir arg direkt innan jag vet hur det förhåller sig. Detta yttrar sig inte på jobbet. Tidigare, när jag jobbade som chef, hade jag betydligt fler stressiga situationer som jag upplevde som obehagliga, där jag kände mig pressad, upplevde att jag skulle lösa alla problem osv. Men där är jag inte nu.

Det handlar mer om saker i mitt privata liv. Barnen som har slarvat bort saker, att jag inte hittar det jag letar efter, att jag är försenad till något, att andra i familjen tar för lång tid på sig när det är bråttom, senfärdiga människor i största allmänhet, att andra bilister i trafiken kör som idioter, när det är lång kö någonstans, när det är massor av människor i en butik, när det är stökigt hemma, oljud, buller, skrik osv.

Situationer där jag inte har kontroll. När det händer barnet något. Som när minstingen fick åka ambulans in till sjukhuset pga. så lågt blodsocker att hon tappat talförmågan. Hon var kraftigt försvagad i höger sida också och jag trodde hon fått en stroke. Jag tappade helt förmågan att tänka. Jag blev både arg och forcerad. Samma sak inträffade med den äldsta dottern för flera år sedan när vi var i Bulgarien, jag och barnens pappa. Då, i ett annat land där sjukvården inte alls är som hemma och där de inte förstår engelska särskilt bra. Jag trodde  även då att det rörde sig om en stroke. Hon slutade prata, pupillerna var knappt synliga, hon tuggade på tungan, kunde inte stå upp. Då var jag rädd. Verkligen rädd. Men på något sätt höll jag ihop mig och klarade situationen.

Destruktiv relation
Troligtvis så slog min stress i taket under de år jag och barnens pappa levde tillsammans. Under den perioden, eller första åren snarare , inträffade otroligt många saker som var såväl jobbiga, skamfyllda och traumatiska. Jag var rädd, orolig, jag skämdes, pratade inte med någon, saker och ting tyckes hela tiden kunna bli värre. Det handlade om svartsjuka, alkohol, brist på mognad, brist på ansvar ett destruktivt leverne. Det handlade om att jag där och då tappade min självrespekt, att jag förlorade förmågan att gå. Jag stannade hela tiden kvar i något som fullständigt höll på att knäcka mig. Detta samtidigt som jag studerade till socionom, jobbade och slutlligen gjorde karriär. Jag svalde, teg, skämdes, försökte lappa ihop, ljög. Så höll det på i många år innan det lugnade ner sig, innan vi flyttade och innan barnen kom. Men då var skadan redan skedd. Även om det lugnat ner sig så levde jag med känslan av att vara trampad på, kränkt osv. Jag bar på så mycket ilska inom mig att jag ibland hade helt galna tankar om hämnd. Vi pratade aldrig om det som hänt. Det var som att det inte fanns.
Även om allt blev så mycket bättre så bar jag på så mycket känslor av ilska, hat och självförakt. Men jag gjorde inget med det mer än att jag trots allt kunde se saker och ting ur ett annat perspektiv tack vara alla böcker och även föreläsningar om personlig utveckling osv men...ilskan fanns där.

Barnen föddes 2006 och 2009. Det är det bästa som har hänt mig, helt klart💕. Allt får en ny mening. Man accepterar inte heller längre saker och ting på samma sätt som förr. Man skyddar sina barn oavsett vad.

När äldsta dottern skulle fylla 3 år insjuknade hon i diabetes. Jag fick panik. Fullständigt. Jag kunde inte tänka. Jag skrek, grät, skakade, jag var så oerhört rädd. Jag trodde hon skulle dö. Jag var i chock. Jag hade ingen kontroll. Ingen som helst. Jag föll, rakt ner i en avgrund som saknade slut.

När den värsta chocken lagt sig och när insulinsprutor och blodsockermätare blivit ett vanligt inslag i vardagen kom nästa smäll. Yngsta dottern, inte 1 år fyllda, insjuknar i diabetes. Jag vet inte vad som hände där men det var som att tårarna var slut. Trötthet infann sig som en tjock tät dimma. Vi åkte till sjukhuset med ett "jaha" i bagaget. Det var som att jag stod utanför och tittade på. Allt var så overkligt. Jag tror jag dog invärtes på något sätt. Jag orkade inte. Men man måste orka. Det finns inget att välja på. På sjukhuset blev vi bemötta som att "ja, ni kan ju redan det här nu så...", vilket innebar att det inte alls blev samma sorts omhändertagande och stöttning som första gången, det var bara att åka hem med ännu ett barn att vaka över, ett barn som heller inte kunde prata än.

Så, på tom själslig tank åkte vi vidare på livets väg kan man säga. Och det var väl där som det började gå utför ordentligt mellan  mig och barnens pappa. Jag orkade inte längre. Jag orkade inte bekräfta och finnas till. Jag behövde bekräftas och bli sedd, få stöd. Det fanns inte. Barnen behövde ett lyckligt liv och för att de skulle få det behövde jag bli lycklig.

Och, det blev jag slutligen. Livet blev bättre för mig, för barnen, för barnens pappa, troligtvis.
Jag träffade mitt livs kärlek, flyttade, började på riktigt att prioritera mitt mående vad gäller hälsa. Slutade röka, började träna, började prata med min man om allt som varit, började sätta ord på så mycket som jag bara haft inne i mitt huvud, och hjärta. Det har varit en resa. När jag ser mig omkring idag så känner jag ingen oro och skam. Jag är nöjd, stolt, lycklig, jag har en fantastisk familj.

Diabetesen är så klart ständigt närvarande och visst stressar den många gånger. Man är på något sätt alltid extra orolig för sina barn. Så kommer det att vara så länge jag lever antagligen.

Idag
Jag dras fortfarande med lite taskigt självförtroende mellan varven. Självkänslan är väl inte heller på topp eftersom jag inte jobbar med den aktivt. Den ska ju liksom också typ motioneras och underhållas. Jag är ganska blyg egentligen, jag tar inte för mig och går liksom undan, håller mig i bakgrunden.

Jag kan låta folk få hålla på och tjafsa och bjäfsa om allt möjligt för jag orkar inte gå in i en konflikt. (Nu snackar vi jobbet). Jag lägger mig inte så gärna i.

Jag kan ha massor av ideér men jag vågar inte ta tag i dem och göra dem till verklighet. Syndromet "inte kan väl jag..." Detta behöver förbättras.

Jag är väl inte direkt personen som är skrytsam och som marknadsför mig själv. Här finns saker att jobba med.

Och...jag litar inte på folk så lätt. Jag har en tendens att tro att alla är illvilliga och kommer att hugga mig i ryggen, tala illa om mig, svika mig osv. Jag släpper liksom inte in någon på livet så lätt. Jag har många ytliga bekanta men väldigt få nära. Varför är det så? Jo, för att jag tyvärr haft allt för många sådana människor, framförallt kvinnor, i mitt liv tidigare. Detta är också något att jobba med.

Så sammanfattningsvis  så är stress en stor energitjuv för mig. Och stress föds ur tankar, hur jag tolkar och hanterar det som sker, i mina tankar. Stress är verkligen något som jag behöver ta itu med. Det som varit har varit och nu är nu. Det är nu jag ska leva och även bädda för en ljus framtid. Jag har börjat en resa, än så länge några små steg, men likväl.
Jag kommer att börja fundera över mål i livet. Vad vill jag uppnå? Mer om detta kommer 😉

Passionen i livet, vad är det egentligen?

Ägnade tid igår att fundera över detta med passionen i livet. Min make blev även intervjuad av mig med 35 frågor som syftar till att ringa in vad man brinner för. Sökte på nätet och hittade olika frågor att ställa till sig själv. Frågor som exempelvis;

- Vad i ditt liv gör dig som allra mest lycklig?
- Vad tackar andra människor dig för?
- Vad är du duktig på?
- Vem är din största förebild och varför?
- Tänk dig att du vunnit 100 miljoner på Lotto. Vad skulle du göra?
- Vilka ämnen hör man dig oftast diskutera och försvara?
- Vilken är din favoritavdelning på biblioteket?
- Om du skulle skriva en bok, vad skulle boken heta och vad skulle den handla om?
- Vilka yrken tycker du verkar spännade, mfl.

 Jag hittade några av frågorna på klokegard.se

Tanken med att finna sin passion är att ägna mer tid åt den, att få in mer av passionen i sitt liv för att på så sätt öka sin livsglädje, markant. I de bästa av världar kan man även få in passionen i sitt yrkesliv och på så sätt blir jobbet en glädje och inte ett nödvändigt ont för att försörja sig. Tänk om man hade ett jobb som man verkligen älskade och upplevde som en frihet, inte ett jobb!

Nåväl, jag funderade en hel del över vad som egentligen är min passion. Visst, jag tycker om att måla  men gör det inte så mycket längre eftersom jag lessnat på att inte kunna vara någonstans utan att det att det stör andra eller mig. Jag vill ha en ateljé där allt kan ligga framme, där jag kan stänka hur mycket som helst utan att det gör något.

Men annars? Det jag kom att tänka på är att jag ägnat väldigt mycket tid åt det mänskliga sinnet på det ena eller andra sättet. Redan i gymnasiet kunde jag sitta och läsa psykologi och psykiatri på min fritid för att jag tyckte det var intressant. Jag har alltid fascinerats av människor som på något sätt upplevt övernaturliga saker. Inte spöken utan mer religiösa upplevelser eller vad jag ska kalla det. Jag är inte troende, jag tror inte på någon Gud. Jag tilltalas av buddhistisk och hinduisk filosofi då mycket av dessa är mer som visdom och klokhet där du själv är din Gud, en del av helheten. Med det sagt tycker jag det är spännande med människor som lever med någon form av övertygelse och riktning i livet.

Jag intresserar mig för andra människors liv. Jag fascineras av ta del av andra människors liv och livsöden. Jag tycker det är spännande. Människor är som böcker, alla har sin historia som jag kan lära av.

När jag på jobbet steg i graderna började jag intressera  mig för personlig utveckling och det grep tag om mig ordentligt. I mitt jobb som ledare hade jag ibland planeringsdagar som innehöll övningar för personalen, det kunde handla om att lära känna eller att visualisera framåt mm. Jag minns att jag trivdes väldigt bra med detta. Det var också uppskattat och den feedback jag fick värmde.

När jag haft problem med olika saker på jobbet så har jag sökt efter lösningar via böcker, försökt omvandla teori till min praktik. Det kan ha handlat om besvärliga medarbetare, att få andra att växa, att skapa en god och effektiv arbetsmiljö mm.

Yoga har ju osökt återkommit som svar de frågor jag ställt mig själv. Jag inser att även yogan innehåller personlig utveckling i väldigt hög grad, även om jag från början såg yoga som isolerat, mer eller mindre, fysisk aktivitet.

Jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort. Jag skrev dagbok som barn, hade lätt för mig att skriva i skolan, jag har skrivit i anteckningsböcker i dagböcker om allt möjligt, skrivit för mig själv och skrivit till andra. Jag har som socialsekreterare skrivit oerhörda mängder utredningar och allt där till och själva skrivandet har aldrig varit ett problem för mig, det är där tiden rusar iväg och jag har lätt att hitta flow.

Så passionen i ett nötskal så här långt, så som jag tänker nu: Yoga, (träning), temat personlig utveckling, för såväl  mig själv som andra, människors liv, skriva.
PS! Makens passion är musik, träning och att hjälpa andra till framgång. Jag kan bara konstatera att han redan lever efter sin passion i hög grad :)

Var ska jag börja?

Jag har funderat en hel del på hur jag rent konkret ska gå tillväga för att bli en bättre version av mig själv och uppnå mina drömmar och utvecklas i rätt riktning. Någonstans måste jag ju börja. Jag är mycket inspirerad av Robin Sharmas bok, Munken som sålde sin Ferrari, som jag tidigare nämnt. Jag tycker att boken innehåller mycket visdom som jag helt tror på och som inte på något sätt är konstigt. Boken innehåller många konkreta saker som man enkelt kan applicera i sin vardag. Allt från att börja sätta upp tydliga mål, tidsatta sådana, vårda sin inre trädgård, lära sig något nytt varje dag, använda sig av affirmationer, meditera, fokusera, hjälpa andra mm.

Eftersom jag också är intresserad av yoga med allt vad det innebär så kommer jag också osökt in på den yogiska filosofin eftersom jag läser en hel del böcker. Jag läser just nu till exempel en bok av Josephine Selander, Våga Yoga. Boken tilltalar mig mycket då Josephine beskriver yogisk filosofi med en gnutta humor och utifrån ett mänskligt perspektiv i en modern tid och som är rimligt.

Nåväl, jag börjar bara så ordnar det sig.

För det första tänker jag att jag behöver bli mer vaksam på mitt sätt att tänka och tränga bort negativa tankar. Tänka på det goda i livet och komma på sätt som kan göra det ännu bättre. Sluta älta det förflutna. Sluta oroa mig för saker. Sluta gå och tänka på saker som varför andra beter sig illa och ta åt mig så snart som någon har fel tonläge exempelvis. Dessa saker blockerar mitt sinnes potential.

TANKEKONTROLL ÄR NYCKELN TILL ETT LYCKLIGT LIV, enligt Sharma.

Återigen så kommer detta med den inre trädgården. Jag behöver ta hand om sinnet (trädgården) eftersom min livskvalitet beror på kvaliteten på mina tankar. Går jag omkring och tänker sura tankar så kommer min trädgård att se ut därefter. Kanske är det därför jag ser vår torra trädgård bakom huset i huvudet när jag försöker visualisera det hela...?

Börja meditera. Dagligen. SVÅRT. Jag har iofs aldrig helhjärtat gett detta ett försök. Jag  har försökt meditera många gånger men det blir en gång och sen dröjer det flera veckor. Jag är även väldigt lättstörd varför jag önskar att det fanns något ställe där jag kunde sitta ostörd.

Tydliggöra vad jag tycker om att göra och lägga min energi åt att göra det.

Har jag utövat tankekontroll idag? Jag är i alla fall medveten kan jag säga. Jag är observant på vad jag tänker och känner. Jag märker när jag börjar tappa tålamodet och försöker stanna upp och titta på mina tankar. Idag har jag känt mig väldigt trött efter Ashtanga på morgonen, promenad med viktväst i 30 graders värme. Jag blev helt nockad efteråt. Tröttheten har påverkat min ork och förmåga att engagera mig. Humöret blir onekligen påverkat. Jag är ändå på väg och märker när det sker och försöker bromsa det.

Efter denna dag har jag 4 mål som skall vara färdiga eller snarare påbörjade denna vecka;

1. Köp ett anteckningsblock och börja skriva ner vad som är min passion och mina mål. Blocket kommer att vara viktigt framöver, att skriva i och klistra in bilder i som påminner om mina mål och önskningar.

2. Börja meditera varje dag. Börjar med 5 minuter. Hitta en form som jag behärskar, antingen andning, bild eller mantra.

3. Fortsätta med tankekontrollen.

4. Le åt andra (smile and the whole world smile with you).

Citat att ha med sig: Det finns inga misstag-bara lektioner. Jag ska se motgång som tillfällen för personlig och andlig utveckling.

Min inre trädgård

I boken, "Munken som sålde sin Ferrari", beskrivs att man ska vårda sitt inre på samma sätt som man vårdar sin trädgård. Man kan föreställa sig, visualisera, att man sitter i sin trädgård, andas lugnt och stilla, ser sig omkring. Man ser en välskött trädgård med ljuvliga blommor, buskar, dofter och toner av fåglar, en varm bris, solen som strålar in mellan träd. Man kanske har rinnande vatten i en liten oas, ja, man ska se det framför sig så som man önskar att ens inre trädgård ska se ut.

Jag började dagen idag med att gå ut på trädäcket vid poolen och köra hela första serien Ashtanga. Jag kände mig ganska trött och ordentligt stel. Jag har sovit ganska hackigt under natten då jag vaknat flera gånger och tittat på klockan. 

Jag har ett jobb som innebär jour och inatt hade jag sökaren, vilket innebär att SOS-alarm kan söka mig när som helst när det är någon som behöver hjälp av sociala skäl. Det kan handla om barn som far illa, vuxna som behöver akut hjälp till följd av missbruk mm. Innan jag somnade hade jag ett ärende hängandes eftersom ett  HVB-hem ringt och meddelat att en ungdom avvikit under kvällen. Frågan var nu alltså om jag behövde fixa med en handräckningsbegäran och faxa denna till polisen, vilket då innebär att jag måste åka in till kontoret för att, på stenålders vis, faxa över en blankett till polisen. Vi kom överens om att HVB-hemmet skulle höra av sig till mig runt midnatt eller därefter. Jag har alltså väntat på ett samtal (sökning) hela natten som aldrig kom. Jag  förmodar att ungdomen återvände...

Nåväl, jag klev upp vid 08 och gick då ut och yogade. Kom på mig själv att jag kände mig stressad, trots att jag andades bra och försökte fokusera. Tankarna virvlade och stressen satt och skrek "åh, vilken tid det tar, är du aldrig klar?" "Nu har maken säkert gått upp och sitter och äter frukost" och så där höll det på. Jag försökte då tänka att "det är bara tankar, låt det vara så. Titta på dem, håll i dem. Det är bara tankar, inget annat." Jag tycker att det faktiskt hjälpte lite, det händer något intressant när man tänker så där.

Jag återkom även till min inre trädgård och såg att jag satte mig till ro för att beskåda den skönhet som finns där. Tyvärr är problemet att jag i tanken återkommer till att se vår trädgård bakom huset. Och den är inte att förknippa med skönhet. Inte alls. En stor och torr gräsmatta med 80% mossa, torra grenar som hela tiden blåser ner från de gigantiska träden som ger skugga åt hela baksidan. Allt bråte som samlats på hög som ska sågas ner till ved, en gammal skateboardramp som förlorat livsglädjen och som ser ut att lida av allt skräp från löv och kvistar och skrot som hamnat (som sonen i huset lagt där) i dess svank. Jag vet inte...jag känner inte direkt sinnesro när jag ser detta. Jag behöver hitta en annan trädgård om detta ska fungera.

Saknar Balu

Igår var sista Ashtanga klassen med Balu på Din Balans. Sex fantastiska dagar som betytt väldigt mycket för mig. Jag är glad över att ha hittat ashtangan och jag tycker verkligen om denna form av yoga. Det mer disciplinära, en ordningsföljd som alltid gäller och en närhet till det meditativa. De flesta av oss gjorde serien i ledd vinyasa. Några deltagare, som hållit på länge, körde Mysore style (innebär att var och en tränar i sin egen takt medan läraren ger individuella justerigar vid behov) och framförallt en man var oerhört vig och kunde slå knut på sig själv verkade det som. Han berättade att han utövat ashtanga i många år och höll vanligtvis till i Uppsala.

Hur som helst så är det idag måndag. Det är slut på min semester. Jag börjar jobba kl 15.00. Det är vilodag från Ashtangan eftersom vi började på en tisdag och vi har kört i 6 dagar. Om man följer den traditionella undervisningens rekommendation och utövar regelbunden träning sex gånger i veckan, sker en pågående rening av kroppen och ställningar utvecklas jämnt, sinnet blir fyllt av energi och klart, och övningarna får en daglig rytm. Traditionellt har man lördag som vilodag (Räisänen, 2005) men nu har det blivit måndag för min del.

På min vilodag åkte jag och maken till crossfit Fristaden och körde ett pass som maken kombinerat  (han är coach i den boxen). Jag körde förhållandevis lätt, jag vill inte att kroppen ska dra ihop sig och bli helt "stiff" nu efter dessa sex dagar då saker och ting börjar "släppa" i min kropp. Det är så typiskt, om jag kör med tunga vikter så blir jag ofta väldigt stel och otymplig. Hur som helst så avslutade jag i alla fall med de avslutande positionerna i första serien och det blev även huvudstående.

Jag är långt ifrån superrörlig men jag har ändå blivit betydligt mer rörlig än för några år sedan. Jag klarar vissa asanas (positioner) som jag tidigare inte alls klarade. Men jag har mycket kvar att lära och vissa övningar behöver jag skala ner.

Min största utmaning är nog egentligen det som pågår inuti min kropp. Att hitta lugnet och bibehålla det. Jag har lätt för att bli irriterad på skitsaker, framförallt hemma. Vardagsbestyr som tvätt och plock kan många gånger få mig helt ur balans. Och- det beror ju på hur jag tänker vet jag ju. Jag undrar hur jag tänkte den gången som jag skrek rakt ut på övervåningen och skickade ner hela tvättkorgen med blöta kläder i ner för trappen. Tvättställningen fick också åka med ner. Jag är smått imponerad över det utbrottet. Vilken total brist på inre kontroll. Men det kan väl bara bli bättre. Jag ser framför mig hur lugn och fin jag är. Lugn och fin, lugn och fin, lugn och fin.

Om du fortsätter din kamp mot de svagare tankarna som lyckats smyga sig in i ditt inre palats genom åren, kommer de till slut att förstå att de inte är önskade. De kommer att dra sig tillbaka likt oönskade gäster...

672 timmar av inre arbete

Tänk tanken att det idag är första kvällen av resten av ditt liv, att du på en månad kan åstadkomma enorma förändringar i ditt liv med hjälp av inre arbete. 672 timmar kommer att förbättra varje vaken stund under resten av ditt liv. Dessa arbetade timmar kommer även att förbättra tillvaron för alla som du har omkring dig. Arbetet kommer generera mer energi, entusiasm och inre harmoni än du någonsin upplevt tidigare! Wow!

Jag har under många år läst många böcker om personlig utveckling. Under min tid som chef läste jag många böcker om ledarskap och kom då in på ämnet personlig utveckling, självkänsla, älska dig själv etc etc. Jag minns inte alla böcker till namn men författarna Kay Pollack och Mia Törnblom var såklart givna. Året var 2006, jag väntade barn och var i färd med att stiga i graderna på jobbet. Jag kommer såväl ihåg att det jag läste verkligen blev som ett "wake up call" för mig. Jag tänkte tankar som "varför har ingen pratat om det här tidigare i  mitt liv, som i skolan till exempel? Det jag läste handlade om mig, en person med oerhört låg självkänsla. Den jag levde med passade också in på många av de beskrivningar jag läste och jag insåg så sakteliga att jag själv var en oerhört negativ och trist människa som sannolikt sög energi av min omgivning på grund av hur jag betedde mig. Jag talade ofta illa om andra, jag såg alltid alla fel, jag la oerhört mycket tid på gnäll om allt och inget, jag ansåg att det var yttre omständigheter som gjorde mig sur och arg, alla var mer eller mindre idioter och jag såg inte alls mitt eget ansvar och mina möjligheter att välja och tänka annorlunda. Där började min inre resa kan man säga och tack vare alla böcker jag läste blev jag absolut en bättre version av mig själv. Jag blev medveten. Jag började tänka positivt, jag bestämde mig för att vara glad, att tvinga bort negativa tankar och fokusera på det som var positivt. Det blev en förändring. Det märktes på kollegorna på jobbet som säkert undrade vad som hänt men ingen sa något. Jobbet blev lättare och de personer som jag blev arbetsledare för tror jag kände sig mer avslappnade och mer uppskattade än på länge.

Jag blev mycket medveten om att min sambo var kvar i den dåliga energin. Jag lade märke till att allt han sa egentligen innehöll något negativt och det blev såklart påfrestande. En dragkamp mellan det goda och det onda på något sätt. Mitt sätt att tänka och vara var ett nytt fenomen och det uppstod en del dispyter kring många vardagliga ting. Det var då. Nu är nu.

Det har gått nästan 12 år sedan. Jag har sedan länge lämnat barnens far och är idag lyckligt gift. Jag har sedan dess bytt jobb många gånger, jag gjorde karriär och ägnade ett antal år på chefsjobb som fullständigt åt mig inifrån, även om jag inte såg det då. Jag har idag ett jobb som jag hittills trivs med. Jag lämnade chefsjobben bakom mig 2015, gick till en tjänst innefattande upphandling, vilket inte alls passade mig visade det sig. Jag höll på att dö av tristess. Jag bytte återigen jobb och gick då tillbaka till socialtjänsten som konsult. Ett val som var helt rätt eftersom jag där och då insåg att jag verkligen uppskattade jobb som innebar handläggarjobb, mötet med människorna, klienterna, det var ju det som en gång i tiden varit roligt och utvecklande. (Jag jobbar idag som anställd i kommunen).

I samband med att jag blev chef kom jag ju bort från människorna som det handlar om. Jag satt på möten och sprang i korridoren, alltid stressad och mer och mer irriterad på organisatoriska omständigheter, irriterad på min chef och hennes chef och alla politiker som ska fatta beslut de inte förstår i individärenden. Den ständiga pressen och det som alltid händer, projicering från vissa medarbetare som ansåg att allt var chefens fel och ansvar. De var som jag en gång var och jag själv höll på att bli mitt gamla jag igen.

När jag väl bestämt mig för att lämna chefsjobbet så var det en oerhörd befrielse. Det var först då jag insåg hur nära kortslutning jag egentligen varit. 

Från 2006 fram till 2015 så hade många saker hänt. Dels var det många saker i det förhållandet som tärde, barnens insjuknande i diabetes som fullständigt nockade mig. Samtidigt i all kris och kaos gjorde jag karriär, katten dog, huset vi hyrde tycktes vara hemsökt, jag köpte en lägenhet dit vi alla i familjen flyttade och kort därpå bestämde  jag mig för att separera. En separation som jag tänkt på många gånger och som fullständigt kom som en chock för barnens pappa. Under en period var det väldigt tungt, allt snurrade fortare och fortare, nytt jobb, separation, två barn som kräver väldigt mycket mer på grund av diabetes, en egen hälsa på upphällningen, jag började storröka när vi separerade efter år av rökfrihet, jag slutade träna. Stress hanterades på fel sätt, jag drack för mycket vin när jag drack och blev stupfull och mådde ännu sämre.

Jag träffade min nuvarande make i samma veva som jag separerade kan man säga. Jag vet inte var han kom från egentligen. En människa på Facebook som jag aldrig träffat visade sig vara mitt livs kärlek. Det är lustigt så livet är.

Jag har precis läst "Munken som sålde sin Ferrari" av Robin Sharma, och det är därifrån 672 timmar kommer. Jag har varit inne på en del biografier och letade efter något nytt att läsa. Det kom sig att det blev denna bok. Jag har läst den förra för flera år sedan, "vem gråter vid din grav". Jag blev väldigt inspirerad av denna bok och blev liksom påmind om att det var länge sedan jag egentligen ägnade  någon större tid och energi åt mitt inre. Boken beskriver  stjärnadvokaten Julian som en dag lämnar allt och beger sig till Indien och finner sig själv i Sivana med hjälp av de mytomspunna mystikerna i bergen. Med Yogi Raman som vägledare genomgår Julian en avgörande inre förändring med hjälp av Sivanas uråldriga strategier och visdomar. Det är här jag befinner mig just nu. Hela boken beskriver i mina ögon ett yogiskt sätt att leva.

Namaste!

Balu Yoga på Din Balans

För inte allt för länge sedan började jag gå på yogaklasser på yogastudion Din Balans i Eskilstuna, ett beslut som jag inte ångrar. Jag har haft tanken i flera år att gå dit men av någon outgrundlig anledning så har det aldrig blivit av. I samband med att jag började på Din Balans väcktes även nyfikenheten på Ashtanga yoga (ännu mer) eftersom Daniela, som yogaläraren heter (helt underbar), undervisar Ashtanga, bland annat. Nu föll det sig även som så att studion bjudit en indisk yogalärare från Goa, Balu, som under vecka 28 hållit i Ashtanga klass, första serien, mellan 6.30-8.30. 

Min erfarenhet av Ashtanga bestod enbart av egenpraktik med hjälp av Youtube men i övrigt ingenting. I samband med Baluveckan anordnade Daniela en introduktionskurs i Ashtanga veckan innan, vilket ju var perfekt för mig. Jag hade haft mycket svårt att hänga med annars.

Så hela denna vecka har jag alltså haft klockan på 05.30, hoppat upp ur sängen, på med yogakläderna, kokat en kopp te, borstat hår och tänder och sedan har jag begett mig av till yogastudion för 2 timmars Ashtangayoga. Klasserna har varit fantastiska, den sista är i morgon. Det gör något alldeles extra att Balu håller i dem. Det ger någon form av extra magi eller känsla till det hela och vetskapen om att han är en av Goas mest uppskattade yogalärare bidrar såklart till att klasserna känts som väldigt innerliga och på riktigt. Idag är det dag 5 av 6. 

Jag känner mig väldigt inspirerad och inriktad på att fortsätta med Ashtangayoga med allt vad det innebär. Jag har kommit till en punkt där jag också bestämt mig för att mer seriöst studera filosofin bakom yoga och påbörja någon form av inre resa för att bli ett bättre jag. Någonting har väckts inom mig, som i och för sig börjat glöda för flera år sedan, men som nu ökat i styrka. En hunger av längtan att upptäcka något mer. 

Tanken slog mig idag att jag kanske borde börja skriva om just det här, kanske är det en spännande resa för mig som jag kan ha glädje av att på något sätt dokumentera och på så sätt ha möjlighet att gå tillbaka till för att utvärdera och reflektera över resultatet, eventuella skillnader och förbättringar i såväl asanas som yogan i det dagliga livet, det yogiska tänket, sättet att leva. Att finna mig själv, att uppfylla mina drömmar och förverkliga mig själv. Är det ens möjligt? I bästa fall kan jag få ner på pränt min egen bloggskildring av min yttre och min inre resa.
Och om inte annat så får det bli en form av egenterapi.

Jag började med yoga för cirka 6 år sedan. Till en början masade jag mig i väg till ett yogapass på Friskis och Svettis, mest på grund av att någon då berättat att yoga var ett bra komplement till Crossfit, vilket jag då brann helhjärtat för. Min uppfattning om yoga var inte direkt positiv, jag hade aldrig förstått varför någon ens över huvudtaget ägnade sig åt yoga. Som jag såg det var det inte att räkna som en träningsform ens då det jag såg framför mig var människor med svagt sinne som satt på mjuka mattor och gjorde så lite som möjligt under en timme eller mer. Jag minns att jag blev oerhört förvånad på mitt första pass. Jag upptäckte hur fasligt stel och orörlig jag var och även hur svårt och ansträngande vissa rörelser var. Mina armar skakade sönder i krigare II. 

Dagen efter och dagen efter det utgjordes av en ny form av träningsvärk som jag aldrig trott att man kunde få av yoga. Jag tyckte ändå att det var ganska skönt och jag fortsatte att gå en gång i veckan. Det började med att jag önskade mer rörlighet men i takt med tiden så kom även annat på köpet. Jag började förstå vikten av att andas och jag upptäckte att ett lugn infann sig som jag inte tidigare känt. Det var där det började kan man säga. 

Friskis och Svettis byttes ut till yogastudio i Kolbäck, Ayoy, med den fantastiska läraren Angelica Schäfer. Här blev det en annan sorts närvaro och yogan blev mer fördjupad  och jag blev allt mer förälskad. Jag började yoga hemma, mestadels med Adriene på Youtube, jag gick på olika workshops allt mer ofta och så har det fortsatt sedan dess. Jag har även utbildat mig till yogainstruktör via Aerobic weekends med Malin Berg som lärare. Jag har dock valt att inte axla den rollen än. Jag anser inte att jag kommit så pass långt i min egen praktik att jag kan anse mig redo att vägleda andra. Jag tänker mig betydligt längre erfarenhet och förståelse för yoga för att jag ska kunna känna att jag ger det jag vill ge till andra. Tanken på yogalärarutbildning finns men i första hand för min egen skull så som jag tänker just nu.

Ibland har jag haft kortare uppehåll där yogan fått ge vika för annan träning, framförallt crossfit, löpning eller styrketräning på gym men ganska snart så har det blivit tydligt för mig att jag då saknat yogan. Något har liksom saknats och jag har haft upplevelsen av att jag tagit kliv tillbaka i min utveckling på något sätt. Jag vet inte varför yogan fått ge vika. Det har bara blivit så, jag har hamnat i någon form av "ursäkteri" där tiden fått skulden. "Jag har inte tid" eller ännu bättre"jag orkar inte". Yogan är en del av mitt liv numera, oavsett annan träning. 

Jag håller fortfarande på med crossfit men inte alls i samma utsträckning som förr. Jag har inga ambitioner att bli superstark och kunna lyfta megamycket på skivstången. Jag håller det på en nivå som jag anser passa mig men inte alls lika intensivt och hårt som förr.

Tanken med mitt bloggande är alltså att skriva min upplevelse, så som jag tänker och känner. Mina reflektioner, tillbakablickar, min vardag och min utveckling. Vill du ta del av mina tankar och min upplevelse så är du varmt välkommen!

Namaste!